En liten text om längtan

Jag har funderat lite på längtan sista tiden. Kanske skall jag mer säga att jag har upptäckt att jag längtar.

Man kan längta efter saker som skall komma och man kan längta efter saker som har gått. Längtan verkar vara en kraft som är nära förbunden med förväntan( som jag skrivit om tidigare här). Som när man längtade till julafton då man var liten, jag längtade alltid efter att morfar skulle ropa i trappan ned i källaren där vi sov"god jul" godjul" alldeles för tidigt på morgonen och så smög vi oss upp på övervåningen till brasan och julmusiken på högsta volym och mormor och mackor och värme. Jag brukade föreställa mig de där ögonblicken i förväg och försöka känna hur det kändes.

Idag händer det att jag föreställer mig saker om framtiden och tänker på hur saker skulle kunna bli, och istället för att då bortförklara och tänka att jag fantiserar eller hittar på brukar jag försöka säga till mig själv och se mig själv, att jag längtar. Och det är vackert, vi skall vara rädda om vår längtan och lyssna på den vad den säger och vart den för oss och ta den på allvar. Gud bor ofta där vår längtan är.

Längtan skalll inte förväxlas med lidelse som är något annat. Den för oss bort från oss själva och således även bort från nuet.

Härom dagen när jag mer längtade bort än till så fick jag en liten present sten av en av mina äldre vänner i församlingen " den här skall du ha, och kan du se att de är lite glitter i den?" Jo jag kan se tänkte jag, och jag var så tacksam att en liten sten kunde föra mig tillbaka till nuet, tack!

Och när längtan tar sin riktning bakåt i våra liv kan vi kalla den vemod. Vemod är inte nödvändigtvis något negativt utan en påminnelse om att något varit mycket vackert. Vemod är den där känslan som lätt infinner sig när något "roligt, härligt" håller på att lida mot sitt slut. Då infinner sig den där hålla kvar känslan, fast man vet att allt är i sin ordning. Som efter läger när man var liten, och stor också föresten. Inte nödvändigtvis vill man vara kvar två veckor till i sovsal och någon som snarkar, regn och matköer, sena nätter och långa samtal, men man vet att det man varit med om tillsammans har varit ytterst vackert. Och man håller i sin längtan med råge.

Innehållen/återhållen längtan kan även ta sig uttryck av rastlöshet och viss oro.

Om längtan trycks undan tillräckligt länge så blir den mer av ett hot än en kraft som bär. Mer av något fult än något vackert. Mer av bitterhet och hårda ord än framtidstro och ett mjukt hjärta. Om ens längtan inte blir "emottagen", som kan ske människor emellan blir i värsta fall längtan något farligt något man själv kan bli rädd för och så slås det knut på människan- fruktansvärt. Ibland när jag möter människor som är hårda och bittra så funderar jag på vad det är den här personen längtar efter som inte blivit mött eller som inte har släppts fram.

Så försöker jag även behandla mig själv när jag märker av de sidorna, med varsam hand fråga mig själv" men lisa vad är det du längtar efter då?" och sedan säga det till Gud.

Så att längtan får vara en kraft som bär.

(om den stora långa längtan djuplängtan efter det rike som komma skall och efter Hans återkomst har jag valt att inte skriva här.. det blir alldeles för långt. )