förresten! Predikan del 3 Frälsningen

Frälst till:
Ibland har jag fått höra är ditt liv verkligen lika kul nu som innan du blev kristen? Är det inte massa saker du inte får göra nu? Kul och kul tänker jag. I tider har kyrkan varit duktig på att predika om synd och vad vi behöver bli frälsta ifrån och det kan ha varit rätt det kan inte jag säga. Men det är bara början på historien.
För vad är vi egentligen frälsta till;

”Mitt liv”
Frälsningen innefattar skeenden i vår samtid i våra strukturer i våra familjer i våra sammanhang. Det vi kommit ifrån ser så olika ut, vår omvändelse och vårt ja till Gud ser så olika ut. Ibland får jag höra att vad skönt det måste vara att ha en specifik händelse och tillfälle att falla tillbaka på. Och jo det har väl sin fördelar. Men jag minns sista året i gymnasiet då jag på allvar fick lära känna flera kristna vänner och familjer och jag minns att jag tänkte och fortfarande gör. Det är stort att ha en bevarad tro sen man är liten, kanske inte för att man har fått ett enklare liv nödvändigtvis, men för att man har fått leva med Jesus.

När jag kom till tro var det så många saker som fick sin förklaring. Det var som att Gud tog mig med och visade mig mitt liv, från ett annat håll och det sker fortfarande.
Jag fann mig helt plötsligt ha ändrat åsikter och längtor och då ska ni veta och ana att jag var en bestämd liten fröken innan också. Jag fann mig längta efter saker jag aldrig trodde jag skulle längta efter jag fann mig kunna lämna annat som jag trodde satt djupt fast, jag fann mig vara befriad från att göra vissa saker. Och framför allt så såg jag vem jag är, o det är kul.

En vän beskriver det väldigt bra;
"Har funderat en hel del den senaste tiden över en massa grejer, det är så mycket som händer i mitt liv just nu, samtidigt som allt egentligen bara står stilla..
..Vad som är mest skrämmande är jag hamnat i nån sorts vaccum om vem jag är. Jag tror inte att det har att göra med min jobbsituation utan snarare min relation till Gud. Jag har alltid varit ganska hård och känslokall, det har varit min överlevnadsinstinkt, sen händer något. Man blir kristen och i och med det så förändras en hel massa grejer. Man slutar svära (vilket bara det bidrar till att man åtminstone låter trevligare än innan),
man börjar försöka tänka på vad man säger och gör för man inser att allt har konsekvenser, man börjar bry sig om andra människors känslor även om man inte tycker om personen egentligen, eftersom jag inser att även om inte jag tycker om personen så älskar Gud den och den är värd respekt.
Man drar ner på alkohol (inte för att det skulle vara mer syndigt än något annat utan för att man är en förebild vare sig man vill det eller inte). Jag skulle kunna göra listan längre men jag slutar här för att inte tråka ut er :-)
Och helt plötsligt en dag inser man att tillsammans har de här små förändringar hjälpt till att förändra hela ens liv och helt plötsligt är jag inte så hård och känslokall längre. För många tror jag att det här uppfattas som något bra men för mig blir det mest komplicerat.
Jag har alltid pladdrat på ganska bra om ditten och datten till allt och alla men det som verkligen betytt något har jag aldrig delat. Den här muren har varit väldigt stark under många år och nu vet jag inte hur jag ska upprätthålla den. Att vara hård och kall har varit min identitet, att må dåligt har varit mitt sätt att må bra på.. Nu vet jag inte längre hur jag ska förhålla mig till mig själv, så därför försöker jag benhårt hålla fast vid det hårda som varit jag men det går inte att hålla fast vid något som rämnar. Det går bara att hålla fast vid Jesus. Jesus får mig att må så bra och det är skrämmande, hur hanterar man att må bra? "

Mer och mer har frälsningen för mig blivit något att vila i.
Och tomas sjödin säger i sin senaste bok att han lutar åt Gud och jag vaknade härom natten och konstaterade att jag drömt att jag dansade och att jag hade dansat på frälsningen som är som ett gammalt trägolv som man kan dansa sjungande på och som vi faller emot – den verkliga botten, snarare än det där eländiga paraply vi ska hålla oss inom. (någon annan som hört den bilden?)
Och det stora att jag är inte ensam längre. Utlämnad – utvisad. Jag är aldrig ensam mer, aldrig.
Frälsningen innefattar allt. Den rymmer allt.

Och jo ja, det finns så mycket skit i den här världen som vi inte skall förminska eller se förbi, ibland i mitt liv och runt omkring i vår samtid, men ska jag vara i skiten skall jag i alla fall vara med Gud. Och till allt det andra som drabbat oss som drabbat människor vi älskar och älskat är min bön att vi om det så är det sista vi har skall falla mot det golvet. Och att vi skall finna trösten i att en dag skall vi få se allt klart som de är, och vi skall få ropa och höra; Döden är uppslukad och segern är vunnen. 55Död, var är din seger? Död, var är din udd?

Vi är frälsta till ett annat rike, till en annan gemenskap, till en tro som är trotsig och som när vi har den tillsammans bär genom allt. Som ljuder upprättelse för de fånga, befrielse för de förtryckta, här och nu och ett hopp om en kommande verklighet och till evigt liv.
Ett levande hopp
3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, 4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen. 5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

Avslutning:
Ingen av oss skulle sitta här idag om inte någon berättat för oss om Jesus
Jag sa det förra söndagen i den predikan och jag säger det igen. Det är min fulla övertygelse att först och främst; det finns människor som behöver möta någon som är som du, för att förstå vem Kristus är för att ni talar samma språk, har liknande erfarenheter, för att du är avbild och förhärligar Gud just som den här personen förstår. Gud har anförtrott oss alla. Så när den kraften som säger till oss- "jag kan inte göra något, eller om bara han gjorde så," eller när saker rinner ut i sanden.. så får vi vara vissa jag är en bärare!

När kyrkan/församlingen inte får vara med och möta frälsning ligger det väldigt nära till hands att vi stannar av och så tror vi att här är det gott att vara, så här har det väl alltid varit.
Men det största som har hänt mig att jag fått möta Jesus och jag är evigt tacksam till dem som berättade för mig om honom.

Kort tänker jag på i NL när en gäng ledare för ett av STHLMs kriminella gäng kom till tro och sedan kommenderade de andra i hans gäng att gå alpha och det var flera av dem som mötte Gud. Och fick ett nytt liv. Och helt plötsligt stod vi där med en hel cellgrupp med före detta gängmedlemmar.
Vi kan vara säkra på att Guds frälsning finns att finna på de ställen vi minst trodde det.

Nu vill jag att vi alla stillar oss och tänker på den gång du tog emot Jesus i ditt liv. Är du uppvuxen i en kyrka och med en tro så tänk på någon av de gånger då du lämnat ditt liv till eller beslutat dig för att ta emot Jesus i ditt liv.

Frälsningsinbjudan.
En dag skall vi se honom igen, en dag skall vi se allting klart. Helt klart som det är.