torsdag, mars 27, 2014

23.18

ja visst ! eftersom kl bara är 23.18 den här torsdag kvällen.
håller jag på o bygger en stor blomma, med varierande resultat.
kul är det i allafall


att riva fram allt man kan pyssla med sena kvällar, är en specialitet jag kan. det är så underbart liksom att bara hålla på bygga och greja.
vi får se vad det blir av detta. spännande.
… hej Gud ! låt mig aldrig sluta leka, bevara min lek, hej då! hörs snart!

söndag, mars 23, 2014

Söndag

Jag ligger på soffan, 
Det e söndag. 
Bästedagen
Kyrkdag 
Klarhetsdag
Dag att vrida perspektiven rätt. 
Om- vända sig 
Stämma in i de oförtjänta orden "nu är jag förlåten!" 
Stämma in i tankar. 
Montera ned andra. 
Kliva ned från piedestalen 
Omfamna varandra 
Och vissa stunder helt enkelt bara - skärpa till sig! 

Och andra bara stå still. 

Imorgon - måndag! 
Det tar vi imorgon ! 

fredag, mars 21, 2014

giv oss..



Ge oss Herre, ett orubbligt hjärta, som ingen ovärdig känsla kan dra nedåt.


Ge oss ett obesegrat hjärta som ingen anfäktelse kan nöta ut.


Ge oss ett ärligt hjärta som inget ovärdigt motiv kan fresta att avvika.


Skänk oss också, Herre vår Gud, förståelse att lära känna dig,


iver att söka dig och trohet att till sist få omfamna dig. Genom Jesus Kristus, vår Herre.


Amen




(Tomas av Aquino)

torsdag, mars 20, 2014

former

fasta former
logiska strukturer 
och den ordnande formen ..

.. de e jag ibland så trött på!
...
…gav han rätt en att bli Guds barn. 

lördag, mars 15, 2014

Viktig, viktigare, viktigast

I söndags hade jag ett möte, med en person som jag vill berätta om.

" vet du -  lisa hon har också kommit till sverige och  till sina föräldrar med ett flygplan!"  skrattar pappan. Pojken - stora ögon, stora öron, och så utbrister han  - " precis som jag!

Det hela började med att jag någon gång i höstas fick en förfrågan om att komma till en liten plats i Skåne och predika.
Jag blir alltid glad när någon frågar om att komma och dela Guds ord. Det är alltid en stor förmån. Och om man dessutom Kan komma så blir jag ännu gladare att svara ja.
Hursom helst så kändes mars som om en "evighet" när jag tackade ja i höstas. Men nu var det helt plötsligt den söndagen. dax!

Under lördagen hade vi jobbat ganska mycket med en dag i kyrkan  och jag kom hem runt 00.30, i och för sig var allt förbrett inför söndagen och så och jag hade under veckan sett fram emot att komma. Men jag var trött. 
Mig påverkar det oftast inte om det kommer 5 personer på gtj eller om det är ett möte med flera hundra, jag upplever ofta att det är lika viktigt båda delarna och det är jag glad för.
Gud vill något till den som lyssnar och det kommer inte an på antalet.
Det här kan ju låta som en självklarhet, men i perioder tror jag vi är flera predikanter än vi tror som brottas med detta.

NU sitter jag på bussen 8.00 söndagmorgon, trött, tröttare, tröttast. 
och tankarna kryper runt, "åka till en liten håla!" tankarna far runt hit och dit och de var kanske inte de mest uppbyggliga. 
Hos mig finns ofta en längtan/glädje ibland även krav/ borde/vilja att vara hemma i Kristianstad på söndagar också för att vara med i Gudstjänsten och inte missa det skeende vi är inne i. Det är Viktigt att jag är där….? 
Men nu sitter jag där på bussen.. " för vems skull är det jag kommer Gud? " funderar jag, "för vems skull" 
Vem har du ett ord till? "

Jag kommer fram och solen strålar ut över torget och våren har verkligen kommit. Kommer fram till det lilla kapellet och sätter mig först på trappen för att ta en kopp kaffe och vakna till. 
och går sedan in.

Det första som sker är att jag möts av en liten kille 3 äpplen hög ( som Jakob brukar säga om mig ) Han kommer emot mig och stirrar på mig. Inte på ett otrevligt sätt men på ett sånt där sätt som barn kan, helt ogenerat. Det syns att han undrar vem jag är och så kommer det " vad heter du!?"  
Jag svarar att jag heter Lisa och kontrar med frågan " vad heter du ?" Och det är som att det finns ett tyst samförstånd mellan oss. 


Sen kommer hans far, skånsk bonde ( bästa sorten ) och det framkommer att lillemannen e adopterad från sydamerika -  han också precis som jag. Och härefter förlöper ett vackert samtal med dalar och höjder om hur det är att vara adopterad och om hur det är att adoptera, om rädslor, frågor och glädjeämnen, allt mellan himmelen och jorden. Och jag inser plötsligt att det var för detta mötet som jag åkte bussen tidigt på morgonen till en håla i skånes inland. Det var därför jag hade så mycket tid.  
Och jag slås av att Guds rikes ordningen verkligen är den omvända precis så som Gud säger att den är. De sista skall bli de första. De verkligt stora är de som i världens ögon verkar vara de minsta. De verkligt viktiga är barnen, och de som SER det är de utan förstånd. Det är alltså inte en teori. Därför skickar Gud ( "viktiga viktiga") mig till en tre äpplen hög liten kotte i Skåne. "Bara" för att låta oss känna mjukt samförstånd. "du och jag" 

Och jag vet inte om ni varit med om det men vissa söndagar har liksom livet predikat "klart" innan själva den riktiga viktiga predikan kommer.( riktiga viktiga exklusiva som vi så ofta misstar oss att det är.. vad e viktigt ? ) 


" vet du -  lisa hon har också kommit till sverige och  till sina föräldrar med ett flygplan!"  skrattar pappan. Pojken - stora ögon, stora öron, och så utbrister han  - precis som jag!
ja, precis som du!
tänk att man får vara med hörrni tänk!  


torsdag, mars 06, 2014

En liten text om kroppen

härrom månaden fick jag en bra, viktig och ärlig fråga om kroppar, utifrån att brottas med kroppsförakt, något som många av oss nog kan känna igen oss i.

" Tycker du att kroppar är vackra? Och vad är en vacker kropp för dig? Säg som du tänker och inte som du v i l l tänka."


hej vännen!
det är verkligen en stor och komplex fråga. som har många olika bottnar.
Ska se om jag så här lite fritt kan svara hur jag tänker. ta det för vad det är - just tankar.
Jag tror först och främst att det är lurigt att säga generella saker/tankar in i en situation där man som enskild person brottas, det är ofta inte det man behöver generella svar utan snarare behöver man hjälp med att finna ut varför man brottas, vad kommer det sej utav och finns det låsningar, vägar framåt, saker att ta tag i ?
Men om jag då ändå skall svara något generellt så tror jag att man får börja med att titta på hur otroligt snedvriden vår samtidsbild av kroppen är. Och då kanske jag inte främst menar alla smala ideal utan snarare ett steg tillbaka till. Hur vi tänker på kroppen som en "accessoar " ( hihi hur stavas det ?) hur vi tänker att kroppen är MIN egendom, MIN plats för självförverkligande och i det är det smala idealen bara en liten del. ( här finns många delar som - hur vi hanterar stress, mat, vila, konsumtion,träningshyseri, sex etc) Utifrån ett kristet perspektiv och för den kristne är inte kroppen min egendom , det är den plats där Gud bor. Det är Hans tempel. Och den är ett redskap/praktisk del för mitt liv och den är jag. Ett roligt redskap, ett kreativt, härlig och mångfacetterad del av mig själv. I kroppen finns jag. Därför tror jag en olycklig uppdelning kyrkan gjort genom historien är just betoningen på Anden - Kroppen. När vi betonar det för mkt som vi fortfarande gör i vissa delar av frikyrkan, då lurar det oss att se kroppen som ett objekt, precis som samtiden gör. Men i själva verket är det jag, den är inte något främmande långt borta. utan här nära.Det är mina känslor, mina fysiska behov, mina styrkor och svagheter, mina skavanker… kroppen minns..
Det märker jag tex i situationer när man jobbar med minnen i själavård. Kroppen minns olika saker och ofta när människor varit med om dåliga grejor med sin kropp ( och själ ) tar det längst tid för kroppsminnet att läka.
Här någonstans kommer vi fram till frågan " tycker jag att kroppar e vackra och vad är en vacker kropp?" Jag älskar min kropp, jag brukar tänka att det är det bästa jag har. underbara kroppen. Men den känslan bygger kanske främst på att kroppen fungerar, eller att så mkt fungerar, den orkar, den kan springa långt, den kan promenera, den kan uppleva saker med alla sinnen etc etc. Mer än att jag just tycker min kropp e så snygg.. men vacker okej, men det har fler djup.
Kroppar är vackra, för att skapelsen är vacker. Skaparen är galenkonstnären som älskar skönhet. Men inte objektivisering och distansering. Alltså jag kan inte så utanför mig själv och peka på mig själv och säga " det där och det där e dåligt, " lika lite lär den kristna tron oss att vi kan säga " det där och det där är jag nöjd med " och sedan överfokusera detta, det i sin tur kan också bli ett osunt sätt att älska kroppen.( även om vi är många som har lätt att göra precis så här mot oss själva )
Den " skönhet" världen ger är så otroligt förgänglig. Jag kommer inte se ut så här jämt, inte du heller. I världens ögon kommer allt bli värre och värre -- hihi. vi kommer bli fulare och fulare. allt kommer hänga mer och mer.. haha.
Men verklig skönhet försvinner inte. Den ligger i betraktarens öga, där bor skönheten och det största ögat är Gud, därefter kommer alla de som älskar oss att se oss och det vet både du och jag att där växer skönheten. Och min bön är att jag skall ha mod att älska mig själv även när kroppen inte blir yngre, och när den ändras, till och med om den skulle bli dissfunktionell.
För mig har en viktig del i att jobba med min egen kropp kretsat kring tacksamhet. Jag har följt min pappas fru Gunilla på hennes sista resa senaste åren, och följt hur hennes kroppsfunktioner tagits ifrån henne. ( hon somnade in i nov efter 6 år med en allvarlig parktinson sjukdom 59år gammal om det finns mycket att säga, men inte nu och här )
Och på något paradoxalt sätt har jag under resan lärt mig att vara tacksam. Jag har övat mig i tacksamhet över allt som fungerar både hos mig själv och hos Gunilla. Över att få finnas och vara nu och här. Och insett att jag har inte råd att hålla på att inte älska mig själv massa tid av mitt liv, tiden är utmätt den är inte oändlig på jorden. Jag har så mkt jag vill hinna göra.
Samtidigt vet jag att man inte kan "bota " någon annans problem genom att säga "se på detta istället " det blir typ som att säga "tänk på barnen i afrika" till någon med anorexi, det hjälper inte.
Men man måste jobba på två fronter. Dels se vart kommer föraktet ifrån, vad är det som gjort att jag har svårt att älska mig själv och där öva att ta emot kärlek, få hjälp.
Och samtidigt måste vi i västvärlden alltid fundera på det faktum att det finns " problem" och sedan finns det "VERKLIGA" problem ( typ världssvälten, allvarliga dödliga sjukdomar etc) Här tror jag vi har en uppgift som kyrka att hjälpa varandra och befria varandra till att höja blicken från våra tår. och jag är den förste att medge att det inte är lätt. Men det finns något helande i den rörelsen. Att vända ansiktet mot ljuset och säga " här är mitt förakt. varsågod kom med ditt ljus och genomlys mig!" Gud vänder oss rätt.

så JA kroppar är vackra, ofta vackrare än vi tror men ofta på ett sätt som vi inte tror heller eller kanske först ser.


( Slutligen vill jag noga understryka att beroende på hur djupa våra problem är med kroppen behöver vi olika hjälp och stöd, så tveka inte att söka hjälp med din brottning. Man brottas bättre mot föraktet två mot en.)

Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...