onsdag, november 24, 2010

Han kom


Han kom.
Han stod utanför min mur och visslade.
Min mur är hög och tjock så att man ska se och höra så lite som möjligt av det som finns utanför. Dessutom är stenarna vassa så att det skall vara förbannat svårt att klättra upp på muren.
Jag såg honom inte.
Men jag hörde hur han visslade.
Hans melodi var så levnadshungrig, så munter så smittande.
Jag försökte hålla för öronen. Hårt försökte jag.
Jag tog några steg bort från muren. En hel del tog jag, men hans glada toner fångade in mig i sitt finmaskiga nät.
Försiktigt började jag istället närma mig muren.
Så gjorde jag det. Jag gjorde det jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag började klättra upp för muren och ju högre upp jag kom desto tydligare blev tonerna från hans visslande.
Mina händer är blodiga. Mina knän fulla av skrubbsår.
Mina armar och ben har fula sticksår.

Det gör ont i hela kroppen. Det sticker i halsen. Mitt hjärta bultar. Jag är andfådd. Jag sitter på toppen av muren. Benen dinglar långsamt. Jag gråter av smärta.
Inte av smärta i kroppen eller i huvudet utan av smärta i ögonen.
Allt det som jag aldrig tidigare sett, det är så vackert att det gör ont.
Och jag ser honom


(Vissa dagar måste man titta bakåt för att hitta förankring, bottendjup, hemvidder, komvidder. Idag tittade jag hit och fann den här texten som burit mig mycket och berättar om mycket. Och som var mycket speciell i den tid jag fann Jesus. Och som fortfarande är mycket speciell. Jag fann den i en bok som jag inte längre hittar och inte längre minns namnet på.)

Inga kommentarer:

Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...