Man ska iväg liksom och ofta är "snabbheten" till min fördel. I morse hände två små saker som fick mig att återigen fundera kring "snabbheten".
Det första var att kaffet var slut, så jag blev tvungen att ta fram kvarnen och mala kaffe..och sen var äppelmoset slut så jag fick ta fram en fryst burk som var omöjlig att få något ur... proceduren tog mig 10min ungefär..
Morgonrutinerna har varit ruschiga speciellt under studiåren tyckte jag verkligen att det var så. Och speciellt under åren jag bodde i stockholm. En rolig sinnebild för det är att jag och Elisabet oftast diskade och fejade runt efter våra fester i huset för att vi var så himla snabba på att diska. Det var härligt.
När jag jobbar och gör saker i köket är det fortfarande till viss del så jag har förmågan att "ruscha" genom rummen.
Jag har alltid tyckt att det är något bra att vara snabb, en form av ideal får man väl säga ändå. Men mer och mer det senaste åren har detta ideal kommit att komma på fall, kommit att brytas mot en det ena än det andra i min livssituation och i människors runtomkring mig.
Genom Furuboda (den plats jag ofta återkommer till) har idealet verkligen kommit på fall, eller kanske skall man rättare sagt säga att det har blivit uppenbart att förmågan "snabbhet" inte bör vara ett ideal. Därmed inte sagt att det vid vissa tillfällen är bra att vara just - snabb.
Men jag kan se hur jag vuxit upp med just bara "snabba" och "snärjiga" kvinnoideal i min familj, mormor, mamma, gunilla, farmor, jag tror de skulle kunna gjort fyra långkok vardera på samma gång i köket när de var i sitt esse, och nu är det jag som flänger runt i ett kök. Och i någon mån är det som det ska.
Så vad är då problemet med "snabbhet" egentligen? Det är väl skönt om någon diskar snabbt? Och jo det är det. Men..
Ett ord som hänger nära samman med ordet snabbhet i dess negativa bemärkelse är effektivitet. Effektvitet är bra när man pratar om maskiner och rullband men inte när man pratar om människor, och det är just detta vår samtid blandar ihop, vad är det vi pratar om egentligen.
Just nu har vi i vår familj hemma behov av att vara långsamma och ta en sak i taget. En av de "snabbaste" personerna jag känner är inte längre snabb, och måste välja vad energin skall gå till. Månarna ser helt annorlunda ut och det är tydligt att "snabbheten" är en övergående förmåga förr eller senare.
Min vän och bakkollega hugo på 85år(som förvisso är just snabb - fortfarande..) säger ibland till mig när vi jobbar; " du blir också gammal sen.." Och det är sant, eller så kan man få nån konstig sjukdom, bli så där outsägligt trött, eller bara inte idas mer.
Därför kan inte snabbhet - effektivitet vara ett ideal, det kan fortfarande vara bra, och jag tackar Gud för att jag är snabb i köket, men det kan inte vara den jag är eller det arbetsideal jag håller högst. Hur skall jag då kunna jobba med olika människor, och vad händer när jag inte längre är snabb..
(För att inte tala om vad som sker om vi börjar blanda in "snabbheten bland våra relationer och processer i livet, eller med Gud.. men det tar vi inte nu..)
Sedan jag flyttade till Kristianstad och till min nya lägenhet är det som att morgontakten har ändrat sig, jag tror det är bra.
6 kommentarer:
Kan inte låta bli att tänka på bönen "Gode Gud, ge mig tålamod men gör det fort". Kramar
bra skrivet! perspektiv perspektiv. bra att livet påminner oss om såna här saker - man kan ju vara rätt bra på att ruscha fram av bara farten! effektivitet kan vara bra i sitt sammanhang men det e inget ideal.punkt.krams!
F- tack!! kram
U- ja den bönen den är rolig..kram
Jag tycker det är härligt med långsamt och med snabbt också. Att kunna vara snabb är ju en fantastisk välsignelse, men också att kunna vara långsam i rättan tid. Förstår ditt behov av perspektiv, men ur mitt perspektiv måste snabbhet få vara något vackert också. Längtar efter en dag då jag orkar vara snabb. Älskar att vara snabb. :) Men jag tror inte att "långsamma" människor upplever allt de gör som långsamt, de upplever det som mer eller mindre snabbt utifrån sitt eget perspektiv och då kan snabbt ändå vara roligt, fast det verkar långsamt för en betraktare. Ibland gör jag saker fortare än annars och då är det kul. Jag är dock inte uppfostrad i ett snabbhetsideal så jag har inga problem med att ha nåd med mig själv då jag är långsam. Tycker bara snabbt är roligt. Bla bla.. kram!
..sant th!! snabbhet är vackert såklart men mest är det människan som är vacker. "mer eller mindre snabbt utifrån sitt perspektiv" tänk om det alltid kunde vara så vi tänkte i samhället me!! de vore något.
kramen
Jaa.. så e d.. bra. en lite långsam kommentar ;-)
kram!
Skicka en kommentar