Mitt "jobb" #pastorsliv

Det är några dagar till semester.. semester vad e det? säger en av pensionärerna med glimten i ögat. Tja vad e det egentligen. Jag har ju världens bästa "jobb" "jobb" vad e det egentligen. Det är väldigt sällan jag känner att jag jobbar.. möjligen när jag håller på med administration.
Mitt "Jobb " e ett kall - ett kall är något som man inte väljer själv. det liksom kommer till än, och sedan lämnar det än inte.

.. egentligen från det att jag var 14 år har jag på något märkligt sätt vetat att jag skulle bli "präst" som jag då uttryckte det. Varför visste jag inte. Jag hade inte en definierad kristen tro, men ändå en okuvlig längtan efter att bli just "präst". 

Kall är en konstig sak, jag tänker på det som ett okuvligt tvång, ett heligt tvång, något som inte lämnar dej du kommer inte ifrån det. 

Men det är något man måste säga ja till. 

Jag svarade ja när jag fann en tro, när jag var 18-19 år. Då fick liksom den där känslan sin förklaring. Så när jag sedan fyllde 20 och hade gått en bibelskola i stockholm började jag läsa till pastor i örebro. 

Jag ångrar mej ingenting... Men ibland undrar jag hur jag hamnade här!? och hur jag klarade 4år drygt på missionsskolan? Hur gick det till? och hur kunde de låta mej börja när jag var så ung?!

När man läser sin utbildning pratar man om att kallelsen står på lite olika ben, man är kallad av Gud, man upplever en inre kallelse och är sedan bekräftad av Församlingen -  sammanhanget/samfundet. 

Alltså typ vissheten, är kompis med det faktum att någon också vill ha en. Någon vill ha dej som pastor, någon vill följa.

.. Min första tjänst blev i Kristianstad, där jag bor nu. jag upplevde att jag skulle flytta dit... det var inte min dröm i livet att flytta hit. Men det "heliga tvånget" gav mej ingen ro.. 

Och det tog 2år att verkligen landa, och det har varit mycket vånda. 

Men nu!!

Men nu! 

När jag har några dagar till min semester och har bott här i snart 4 år så kan jag inte annat än att tänka - Tänk att jag får vara här!! tänk att jag får vara pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad i Östra Skåne! Och jag fylls av en sådan tacksamhet! 

till församlingen, som inte ger mej en lugn stund ;), till mina kollegor, till Gud som med sitt varsamma men okuvliga lirkande fick iväg mej! Jag vill inte vara någon annanstans nu!

tack!

...så när jag och Ulf min kollega, sitter och planerar HT 2013 så är jag liksom pirrig hela jag för man vet aldrig vad den här hösten kommer bära med sej! 

Håll i hatten!!

.. men först skall jag "Jobba" klart den här veckan och sedan skall jag ha semester! och sen ni!

( idag har vi förresten åkt "flodbåt" på Helge Å med "Jobbet" )

...

Den här säsongen har verkligen börjat nu. och jag sitter uppe mitt i natten och det är varmt ute fortfarande. Sömnen e liksom inte riktigt med på att det är dags nu att sova. märkligt det där. Märkligt. ... och jag njuter av tanken att de är 3hela månader av sommar nu framför mej, 3 hela. Nästan så att det känns för bra för att vara sant...

kom nu sömnen så går vi..

Fler Paris glimtar ... De behövs inga ord

att ta hand om sina minnen..

.. jag har varit i Paris.

Vi kom hem för två timmar sen i hallen, med alla grejor och trötta ben och allt ni vet som det blir när man rest sedan i förmiddags.

Paris har varit fantastiskt, precis som alla säger att det är, och som jag minns sedan jag var där en dag för några år sedan och bytte tåg.. men det räknas knappt.

Vi har bott på ett litet hostel med gång avstånd till de saker vi mest ville till, eller tja nästan gång avstånd. Det beror lite på hur man menar.

Som vanligt när man kommer hem någon speciell stans ifrån så går det inte att berätta allt man är full av för det är så många olika saker. Dofter, bilder, människor, smaker och konstiga små saker som kan tyckas helt oviktiga men som bidrar till upplevelsen.

Och ganska snabbt när man kommer in genom hallen tränger sej vardagen på, eller i bästa fall kan man väl säga att den välkomnar en.

Jag har ett tudelat förhållande till att komma hem och att vara borta. Jag älskar att vara borta. Och samtidigt tycker jag det är så splittrande att komma hem då. Inte för att jag inte gillar mitt hemma men för att jag är särdeles bra på att leva i nuet, det är en gåva jag fått - att vara omedelbar.

Det gör att vare sej jag är hemma eller borta är jag där helt fullt. Och verkligen oftast ingen annanstans och därför uppstår en känsla av att förlora tid och rum i skiftena mellan ställen och sammanhang där uppstår frågor som- "var är jag, vart ska jag, vilken dag är det?" och i de stunder den här gåvan inte är till min fördel frågan "vem är jag!?"

Det är en underbar förmåga att kunna helt vara i nuet och häret och samtidigt förstår jag baksidan av den när man tex talar om att personer som jobbar och lever på olika ställen i världen har lättare att leva dubbelliv för att de förlorar förmågan till förankring, tid och rum i större utsträckning.

Men skönt att man inte kan dra det rak av enda hit och att frågan är större och mer komplex.

Men tänker någon så kan det väl inte vara ? tja jo så är det för mej, frågar du mej vad jag skall göra på tisdag ingen aning?

Och nu har jag varit i Paris, varit verkligen varit.

Och att komma hem är ett ansvar, att ta hand om sina minnen att inte bara dra på som vanligt utan bevara och inkorporera.. å jag önskar jag vore bättre på det i min vanliga vardag med.

ta hand om det som varje dag tar med sej, möten, människor, insikter. 

Och nu skall jag vara hemma, verkligen hemma! i min bästa vardag!

tacksamhet.

..om heliga glapp har jag skrivit här ... http://litenlisa.blogspot.se/2010/03/heliga-glapp.html

....

Alldeles undersköna Sverige. 
jag ser dej. 
Jag ser dina dalar och kullar, jag ser ditt armod, din längtan till en svunnen tid och ditt planlösa irrande i "friheten" .
Hur du ger dej hän

som en tonåring i första fyllan trots att du egentligen mest vill att någon skall hålla om dej och din förvirrade identitet. 

Å Sverige jag ser dej, du med toleransen som det högsta största, och jo men det är sant, å att vi skulle tåla allt vårt olika hos varandra, men å att du skulle tåla det som en gång var du, också. 

Jag ser hur allt lever rör sej och är till, hur vi flyger och far, hur vi kämpar slag som många andra platser aldrig ens skulle ha råd att tala om, det hinns liksom inte. 

Alldeles undersköna land, sälj inte ut dej, klä inte ut dej. 
Klä upp dej, räta på dej! 
Våga.