söndag, oktober 18, 2015

Församlingen

Att vara en mångkulturell gemenskap är inget man "tänker" att man är. Det är något som levs ut och som anförtros än.
I flera år sedan jag började i Östermalmskyrkan har vi tagit små steg i den riktning som stavas- MÖTAS, och GRÄNSÖVERSKRIDANDE
ett steg i taget.
Aldrig längre än vi som medlemmar kunna sträcka oss och gå, mötas och bjuda från alla våra olika håll. För det är nämligen vi som är församlingen. 
Idag hade vi vigsel i gudstjänsten, i församlingens mitt. Och som Rut ( som bott längre i Afrika än flera av våra " afrikanska" medlemmar ) sa " här möts 3 kulturer, era två länders och det land ni kommit till och det blir något tillsammans!" 
Och när Stella (bruden) sedan håller tal på festen och säger " Man ska aldrig säga att man inte har en familj även fast man flyttar till ett annat land långt bort, för nu står vi här och är så ta tacksamma. All of us we made it!"
Så brister mitt hjärta ut i så mycket tacksamhet! Vi ÄR en mångkulturell församling - prisa Jesus!
Och så fortsätter vi med våra ett steg i taget, alla steg räknas. 
Låt oss ta emot varandra så som vi själva hade velat bli emottagna.
Tack alla som gjorde den här dagen möjlig jag är så stolt över det vi har och fått! ‪#‎pastorshjärta‬ foto: fgphoto.se



torsdag, oktober 01, 2015

Församlingen asså



Tänk att vi har en husmor som är människo- människa, som kan se saker som ligger under ytan hos folk som kan känna av och nosa upp saker som behöver bli hela.

tänk att vi har en plats att samlas på, att komma till och tänk att vi får vara så många olika personer.

En av Tezz stora vinster är att hon är så generös, och att hon aldrig blir förvånad. Att hon inte höjer på ögonbrynen eller tycker saker som folk tänker eller gör är märkliga.
det skapar ett rum som människor kan förvandlas i.


Ikväll hade vi hemgrupp.
Våra lilla vackra grupp asså.
Jag och Marcus, Kingsley, Geoffery, och Wilson ikväll.
Samtal om helighet, att leva ett heligt liv, samtal om hur man skall leva så att man förvandlas.
Samtal om Jesus.
Och om afrika och om människor som är döda hör vad man säger.
fika
hemgrupp.

församlingen - den bästa grejen !


måndag, september 07, 2015

Jag klamrar mig fast 
Med händerna 
Knogarna vitnar 

Men det är försent 
islossningen har redan börjat. 

Jag märkte det knappt.
Du lossar mina fingrar 
En efter en..


torsdag, augusti 27, 2015

Att starta en ny termin !

Jag minns när jag var liten och hade sommarlov. Denna ocean av tid som sommarn var.
Vad som helst kunde hända.
Vad som helst.
En sommar växte en kille i min klass 10 centimeter.
Och många centimeter inombords.
Jag minns att han var som en annan person när han kom tillbaka.

Min vän Elisabet brukar säga att hon älskar nystarter 
hon älskar att få starta ett nytt år, en ny termin och kliva ut i det full av förväntan.
Och en del av er har säkert handlat nya saker till era barn inför skolstarten. 
För mig ger det mig existentiell ångest att ens ha vänner som har barn som börjar skolan!?
Men det är något med den där förväntan.
Förväntan inför hösten.
Men det är också något med det där att bli lite äldre. 
För en del kanske den där barnsliga förväntan bytts ut mot en molande 
ångest över hur hösten skall gå ihop sej? 
Hur tiden skall fungera, logistiken och allt det andra runt omkring?

Det var roligare när man var liten 
och mest behövde fundera på om pappret på ens skolböcker var tillräckligt fint. 
( om man jämnförde med de andra då asså )
Än nu när man skall mäta sig med andras husvagnar, 
andras antal semesterveckor, och vilka resor man skall göra i jul. Osv.

Under sommaren har jag bytt från vanliga löparskor till ”barfota skor” 
ni vet sådana med helt platt sula, man springer på framfoten och liksom trippar fram.
Det kan tyckas lite larvigt men känslan att löpa är helt ny, eller ska jag säga gammal. 
Det känns som när man sprang i skogen när man var liten. 
Ni vet hur lätt man tog sig fram hur man liksom swishade förbi träden och hoppade fram som att varje steg gav kraft istället för att ta.

Nu tänker kanske någon åå suck så ska man börja träna i höst också.
Ja men kanske de.
Men det var inte de som var det viktiga.

Utan jag tror att det finns något i det där med lätta steg. 
Jag tror det ligger något i det där med förväntan.
Att våga förvänta sig att hösten kommer bli god. 
Och att låta sig omfamnas av det den har att ge.
Bibeln berättar att hos dem som blir som ett barn där bor himmelriket. 
Att vi har fått barnaskapets ande, som hoppas allt och tror allt och sträcker sig ut efter det som man inte kan se. Som faller handlöst i Guds starka armar.

Att vi inte längre behöver leva som slavar under alla möjliga förväntningar, 
prestation, krav eller orimliga agendor, dieter, eller egoskapande saker. 
Utan att vi har fått söner och döttrars rätt så att vi kan ropa ” abba fader!”
 – ”pappa hjälp!” här är jag.
Här är min oro om natten, här är mina brustna relationer och min lycka, 
här är mitt djupa skratt och all min tacksamhet.
Här!
Jag vill falla handlöst i dina armar.



På söndag börjar vi i församlingen en ny predikoserie om ” tron blir kropp” 
tron som blir form och handling i våra liv, som blir kropp och utlevd genom oss, 
rakt ut i våra vardagar.  
Kom och var med, 
för en vana som jag mer än någon annan vana kan slå ett slag för det är att fira Gudstjänst tillsammans med andra syskon, 
låta det som sker i mötet med Gud och syskon vrida mig rätt 
och mjuka upp mig och göra mig häpen. 
Och att själv få ge, uppmuntran, och sedan sända varandra ut.
Inte för att pastorn säger det utan för att Gud är god 
och för att vi behöver varandra för att hålla oss på banan i livet.
Kristen det är inget man är ensam.


Vi ses

tisdag, juli 14, 2015

KÖRKORT

Att bli skjutsad
Man kan tycka att att ta körkort det är en liten sak.
En liten grej,
Och på ett sätt är det ju så. Det är en liten sak man gör. Många gör det, det är vanligt.

Det är också lätt att tänka att man inte behöver ha bil. ”jag bor ju i stan och så!”
Men det är inte riktigt så enkelt va?

Jag vill bara passa på att understryka en liten sak och höja ett tack-rop i samband med att jag idag har  tagit körkort. När jag efter ringde min kollega och vän Marcus och ropade jag klarade det ! Så sa vi  ” nu blir vi alla glada!. ” med glimten i ögat.
Men faktum är att det är sant.
Nu blir vi alla glada. 

För jag har fått så otroligt mkt hjälp genom åren av många olika personer som skjutsat mig hit och dit och kors och tvärs.
Och jag vet att ni gärna gjort det och gärna fortsätter med det, en del av er i alla fall.
Men det skall nämnas.
Tänk när några av vännerna runt mig körde mig och alla mina saker ned till Kristianstad från Örebro släp och allt när jag flyttade ned. 
Det var så många med och packade i Örebro och jag blev så väl emottagen i Skåne. 
Eller när Marcus sträckkörde från Örebro själv med mig ned andra vändan med mina andra saker.
Eller alla gånger Ulf( kollega ) har hämtat mig , skjutsat mig hit och dit, väntat utanför i bilen om och om igen.
Eller Fredrik som hämtat mig och mina olika saker i olika delar av Sverige – tack!
Och tack alla församlingsmedlemmar som kört mig fram och tillbaka ganska ofta via Erikshjälpen.  Eller alla gånger jag behövt hämta och lämna mina marsvin på olika platser, det finns en oförglömlig resa med Linnea och Jakob, ni vet vad jag pratar om.

Härlins som helt utan att tveka ( har det verkat som i alla fall ) har lånat ut sin lilla nya UP för att jag skulle ha något att övningsköra med. Det är inte alla alltså som lånar ut sin NYA bil till övningskörning. tack!! 

Men kanske måste jag allra mest tacka pappa, även om han på ett sätt är den skyldige till att mitt körkort dröjt så... typ. Han har nämligen skjutsat mig kors och tvärs hela mitt liv.
Kanske var det därför jag nu fått körkortet i present av honom!
Jag tror jag aldrig någonsin märkt att han tyckt det varit besvärligt. Tack pappa du e så bra! 

Någon skojade om att jag nu när jag tagit körkort måste ta tjänsteledigt om jag skall kunna skjutsa alla lika mkt tillbaka som ni gjort med mej!
Det kommer jag inte göra, dock så vill jag säga
TACK!
Och att jag såklart kommer behöva mer hjälp med allt möjligt, det är sådan jag är.

MEN TACK!!!
Och tack för allt stöd och pepp kring körkortet.
Och om jag glömt nämna någon vid namn så är du superinräknad!

puh

Foto:Fredrik Grönwall 




torsdag, april 09, 2015

UT ur komfortzonen!

Att flytta till Skåne är en av de bästa och svåraste saker jag valt i mitt liv.
När jag hade pluggat ”färdigt” på missionsskolan bestämde jag mig för att jag skulle vara ledig i ett halvår. Hänga runt och göra allt möjligt liksom. Men Gud tänkte lite annorlunda.
Någon gång veckorna kring jul innan jag skulle sluta min utbildning så fick jag en känsla av att jag skulle prata med en av mina vänners pappa som bodde i Kristianstad.
Och i samma veva sa min kompis Bettan ” pappa vill prata med dej om en sak”
Vi sågs och han utmanade mig – ”du skall inte flytta till Skåne och börja som ”cafépastor” hos oss? ”cafépastor” vad e de liksom. 
Jo det är någon som har hand om cafét och som samtidigt är pastor.
Hur jag än gjorde kom jag inte ifrån den där känslan av det nog var det jag skulle göra.
Jag sköt på det och sköt på det. Frågade om jag kunde börja 1 nov. Och hur det än var och hur jag än kände det så lämnade det mig inte.
Så sagt och gjort 1 nov 2009 flyttade jag till Skåne. Nu tänker kanske någon att tja! Det är väl inte så dramatiskt, det låter som att du flyttade till Afrika.
Men för mig var det ett stort steg.
Jag kände ingen här.
Jag hade alla mina närmsta vänner i Örebro där jag bodde och hade pluggat.
Jag visste att Kristianstad är en liten stad ( det ligger i Östra Skåne- googla), det kryllar verkligen inte av kristna här.
Och jag visste att i församlingen jag skulle komma till fanns det vid den här tiden verkligen inte en stor grupp av unga vuxna i samma livssituation som jag.

Matilda, Karin och Hanna skjutsade mig med släp ned till Skåne. November e inte den bästa månaden att flytta, det är så fult överallt då.

Jag utmanade verkligen min komfortzon. Det tog 1,5 år för mig att börja trivas och 2,5 år för mig att landa. Det är ganska lång tid när man är 25 år.
Varför skriver jag allt det här? Jo för att jag vill utmana dej som söker ALT eller skall teama eller något liknande att röra dej utanför din komfortzon
Göra din praktik någonstans som inte är det mest självklara, Norrland, Skåne eller Norrbotten. Och såklart allra helst flytta hit.
Men varför då?! Det låter ju mest som att det var asjobbigt.
Jo det stämmer!
Och samtidigt har Gud gjort så mkt i mitt liv och min tjänst genom det. Sånt som han inte hade kunnat göra om jag bott kvar i Örebro i min komfortzon.
Jag har tvingats ut i miljöer jag skulle missat om jag bott kvar i Örebro. ( och hör mig rätt nu – jag säger inte att du kommer att missa dem. Jag säger bara att jag skulle gjort det. Pga bekvämlighet. Och att det är stor risk att missa saker pga bekvämlighet. )

Jag har tvingats ur den ”kristna bubblan” ut bland alla möjliga folk.
Jag har vuxit av att möta ungdomar och en församling, där man inte tar för givet att det alltid kommer att finnas en församling och där man är ensam kristen på sin skola.
Jag tror att många fler skall flytta till Skåne.
Alla möjliga.
Vi tar gärna emot er.
Och i just den här texten vill jag särskilt utmana dej som skall plugga och letar utbildningsförsamling.
Kom till oss!
Jag kan lova dej hårt arbete, mycket glädje och ”verkliga problem ” och världens bästa team runt omkring.

( Rent konkret kan vi erbjuda olika typer av praktikplatser, läs ALT i Malmö o var stationerad hos oss (sök senast 15/4) eller brukar vi samarbeta med teamträningsskolan –Kaggeholm, det finns även ett kollektiv med härliga 22-åringar som vill ha fler folk att bo med. )


Hör av dej!

tjipp o hej /

Lisa -pastor och föreståndare i Östermalmskyrkan Kristianstad i Östra Skåne :)  


tisdag, april 07, 2015

En Uppmuntrande kultur

Vi är ju på en ständig resa i livet.
Resan att bli mer den vi är tänka att vara, resan att hjälpa varandra att bli dem vi är tänkta att vara resan att se vart församlingen tar vägen hur Gud formar sitt verk till det han vill att det skall vara. Och där får vi vara med du och jag en liten bit på vägen.
Det är ödmjukande att tänka att en ”människas liv ” är som gräset och att det vissnar bort snabbt och dör, livet är kort.
Och att samtidigt ta sitt mandat på allvar och verkligen tro att just ”JAG” kan göra något som leder till förändring och som leder till att Gudsrikeskulturen ännu mer får breda ut sig.

Just nu sitter jag på tåget från Örebro.
Jag har varit och haft ett vigselsamtals dygn med två vänner som skall gifta sig. I år har jag förmånen att ha mina två första vigslar.
Det är ödmjukande att vara inbjuden i ett pars så viktiga och vackra resa.
I ett vigselsamtal kan man prata om massa saker. Från massa håll.
Jag har ändå tänkt att jag vill vara noga och prata om flera delar av vad det är att vara i en relation etc.

En sak vi stannat upp i, i samtalen är hur man blir uppmuntrad. Vad gör mig glad? När känner jag mig uppskattad? Det där är ju så olika för olika människor. Och det är så fascinerande att det kan vara så olika. ”Va !! blir inte alla glada av att få en klänning?!”

Jag har tänkt ganska mycket på det de senaste veckorna, vad som uppmuntrar människor, vad blir vi glada av. Vad gör mig glad?
Och kanske ännu mer  - ”hur skapar vi en uppmuntrande kultur i församlingen?”
För jag tror att det är få krafter i världen som är så starka som uppmuntran.
Att se varandra och att uppmuntra det vi gör och står i. Det föder tillit och det föder tro.

Idag ringde en av medlemmarna i församlingen mig på fm och sa ” jag ville bara tacka för helgens Gudstjänster, jag ville bara ringa och dela med mig av den känslan!”
Jag blev så glad.
Och jag tror att mer av det där kan vi få tag på.
Och det är mycket det som det handlar om just det att dela med sig av en ”känsla” en atmosfär. På samma sätt vet vi hur luften är runt någon som är väldigt snål med uppmuntran eller kanske rent av negativ och kritisk jämt.

Vi la på telefonen och sen dröjde det bara någon minut så kom det ett mms med påskliljor där det stod. ” hej lisa ! tack för en fin gudstjänst på påskdagen!” Glädje! 

En av de saker som jag bär med mig allra mest från mina år i Örebro är just att få omge mig med en uppmuntrande kultur, en varm och generös kultur i församlingen Mötesplatsen.
Det som en sådan kultur skapar är att man känner sig älskad.
Utifrån det finns det sedan stora möjligheter till konstruktiv kritik och förändring.
Hemma i Skåne är vi en god bit på vägen, verkligen. Jag är så glad för det vi har och är.
Men jag tror att vi / jag kan erövra mer på detta område.
Ofta handlar det om att bara säga det man ser  - det där positiva man redan tänker.
Ibland handlar det om att vara tyst – att inte alltid ”reservera”, recensera, kritisera allra först.
Och ofta handlar det om att ge energi in i det arbete vi tillsammans gör och våga ta sin röst på allvar. Jag kan påverka någon/något till det bättre.
( det är märkligt ibland att det är lättare att yppa svåra saker än positiva. Det här vill i alla fall jag bli bättre på att ge energi)

Inför årsmötet i församlingen kom en äldre medlem fram till mig och gav mig en godisklubba och så sa han ” så att du orkar!”
Det var både uppmuntrande och roligt.
Sen hade vi ett mycket bra årsmöte, kanske inte bara pga klubban.
Någon har sagt att det behövs typ 10 uppmuntrande ord per antal tillfällen man får kritik eller negativa ord. Det kan vara värt att tänka på.

En av de mest uppmuntrande grupperna jag vet är vår smågrupp – ”kärleksgruppen” som den heter.
Vi satsar rätt hårt på att ha en kultur av tacksamhet och positivitet. Där vi talar gott om saker.
Sen pratar, gråter, skrattar och delar vi det som är svårt också, det är att dela livet ju. Och alla vet ju att livet inte är ett rosa skimmer bara. Men desto viktigare då att leva ut all uppmuntran man kan.
En av de bästa tacksamhetsambassadörerna i vår grupp är Emma. Jag avslutar den här texten med hennes senaste fb-inlägg.
Och med en utmaning till oss alla att varje dag uppmuntra någon extra, vi kommer alltid tjäna på att vara generösa, det är så vi skall kännas igen - Vi som vandrar med Gud.


( En vecka hade vi som utmaning i vår smågrupp att varje dag tänka på något positivt direkt på morgonen när vi vaknade och sedan ”känna” tacksamhet över det. Pröva det ni med! )

Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...