( en del har fått en kort version på posten, ni andra God fortsättning ... )
Jag vet inte
om jag gillar ”julbrev” egentligen.
Det kan lätt
bli en lång harang av ”lyckade” saker som hänt i familjen och den senaste tiden. Det kan kännas exkluderande och ibland skapa en känsla av utanförskap även om jag såklart förstår att inte det är tanken.
Jag minns dock när en av mina vänners far ringde i nov och undrade vad han skulle skriva att personen " gjorde". För han kunde ju inte skriva att personen ifråga läste upp kurser och ströjobbade. Det kavlade liksom inte in. Ibland drömmer jag om julbrev där hela livet ryms.
Jaja, nog om det.
Jag
gillar dock tanken på att skriva några rader inför kommande år och efter året som varit. Lite som ett bokslut att dela med sig av.
Mitt år kan
beskrivas med orden – intensivt, fart, utmaning och glädje.
Och hela
känslan av året kan ganska bra sammanfattas i upplevelsen av att springa
Köpenhamn
maraton, vilket jag gjorde i maj.
Så mycket
uthållig träning och disciplin och samtidigt så mycket glädje och lite lättare
än jag trott.
När jag
under vintern och våren förberedde mig inför löpningen insåg jag att det också
var som en allmän förberedelse för att kliva in i en ny fas av livet.
Kanske är
det åldern, 10 år som vuxen, kanske är det tjänsten, kanske båda eller något
annat jag inte vet om.
Jag har
under sommaren och hösten klivit in i tjänsten som föreståndare i församlingen, det är ett stort och fantastisk förtroende.
Det kan också beskrivas som ovan och massa mer samt en stor förmån.
Året kan
också beskrivas med orden- växlingar, möten med människor och människors vånda
och sorg.
Människor
lämnar och andra tar vid och samtidigt kan egentligen inget fylla de tomrum som
blir när någon ”flyttar hem” till himmelen. Ett år fyllt av just detta och av
glädje samtidigt. Det är som det ska. Samtidigt som det varit för många farväl av unga personer.
Det finns det aldrig några bra svar på varför det sker, ändå får vi stå kvar
i förtröstan på att en dag skall vi se saker så som de är, vi skall se dem klart, nu ser vi bara en "gåtfull spegelbild" som bibeln uttrycker det. Sen skall vi se honom så som han är.
Det är en liten tröst just nu, men ett stort hopp att klamra sig fast vid. Ett hopp som håller.
Jag ser det
som en bra symbolhandling att jag in november fick avsluta året med att springa
Österlen stafett maraton, under arrangemanget "österlen lyser" vilket betyder att mitt i mörkret och rusket och blåsten så var Österlen "pyntat med ljus".
Att springa
tillsammans och växla över och ge vidare, i olika etapper för att sedan gå i mål tillsammans -
fint.
Vi springer olika delar och växlar över, och jag är så tacksam till dem som sprungit före och att få vara en del och sedan fortsätta loppet min bit.
Jag mår bra
och är mycket tacksam, och ser med förväntan fram emot året som kommer.
Hoppas ni
mår bra, och hoppas vi ses snart!
En av
troshjältarna i bibeln säger -
Jag
har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.
Vi kör på lite till va?!
Nåd och frid
Lisa