en liten text o ensamheten

Kommer på mig själv med att tänka att vi har så förbannat svårt att erkänna att ibland känner man sig ensam, mest svårt att erkänna för sig själv, konstigt att de ska vara så svårt. Det är ju bara att ringa någon av alla 100människor som skulle finnas till om man ringde och sa att man var ensam, eller mamma.
Eller titta över hos någon vän i trakten och få te och macka, se lite på tv, eller lyssna lite på vardagen hos någon annan, berätta lite om dagen osv. Ska det vara så svårt, jag känner ju flera fina här, många för att vara ny i stan. Kommer på mig med att tänka att jag har ju inte ens vart ensam idag, har ju gjort mycket och sett många människor och blivit sedd av flera.

Ska det vara så svårt. Kommer på mig med att tänka att vi nog tänker att det är lite fult att vara ensam, lite konstigt, lite tråkigt. Men är det?
..Och att det är så sällan jag känner mig ensam, verkligen sällan, kommer på att Det är en stor nåd, större än jag verkar fatta, så att jag därför när jag en liten dag av hundra känner mig ensam inte känner igen mig – rörigt.

Ensamheten den är så konstig och olika, eftersom ett mått av den är beständigt, Vi kommer alltid att vara ensamma i den här världen, min innersta längtan kommer inte bli mättad förrän jag står där framför DIG i himmelen och ser ditt ansikte som ser hela mig, som bara du ser.
Sen finns det ju den vanliga ensamheten som går över om man ringer någon och säger ”jag känner mig lite ensam” ska det vara så jädra svårt. Det måste jag bli bättre på o säkert ni med.

kram