Änglarna del 2

Så vad säger de då?

Ibland hör jag människor säga att de inte vill komma till himlen och hålla på och lovsjunga Gud i evigheter, hur kul låter det? Och ja det är ju en bra fråga? Nu vet vi ju inte hur det kommer se ut och vi kommer säkert hålla på med allt möjligt i himlen, men en sak är säker!

Vi kommer vara där för att upphöja Gud, ära Gud, tillbe Gud, och förundras över Gud.

Änglarna vet något som vi bara anar en bit av än. Skönheten i att ha någon annan för blicken;
Hos änglarna verkar det finnas en outtröttlig längtan att lovsjunga Herren se Herren.
Lovsång är en form av förundran en form av häpenhet. Man ger sig hän till något utanför sig själv.

Förundran är ett av människans naturligaste tillstånd. Häpenheten över livet - det och dem man möter. Förundran över det som finns bortom en själv. Bortom mitt jag, bortom ”mitt personliga projekt”. I bibeln – berättelsen om människan och Gud så står det att vi är skapade till hans avbild och vi finns till för att ära honom .

Här finns det något som får mig att skruva lite på mig, vrida mig lite och känna mig lite sådär trängd ni vet. Vaddå finnas till för att ära någon, vaddå för hans skull? Jag då?! Och det är här änglarna visar oss något som vi ibland som människor har så lätt att glömma bort.
Vadå förundran tänker vi nu! Men ni vet den där känslan av att vara häpen/hänförd.

Det finns olika källor till förundran, vardagliga små saker, stora viktiga möten och händelser, en av mina lärare berättade en lektion om när han för första gången höll sin son in armarna och när det lilla barnet tittade in i hans ögon så var det som att han fylldes av ljus. Men förundran kan man också möta i ,flyt i morgonrutinerna, sol i ansiktet, möten med människor, någon som håller upp dörren till den offentliga toaletten så man slipper att betala en femma. Eller när man varit inne hela dagen med sina egna tankar för att sedan gå till Ica och upptäcker en hel värld.

I motsats till detta är vår strävan att bygga upp något kring oss själva. Vi hamnar så lätt i att framhäva oss själva eller gömma oss i falsk ödmjukhet. Mest för att vara säkra på att det jag konstruerar kring mig själv fortfarande finns kvar. Att delar av min image och stil hela tiden fortsätter förklara vem jag vill vara. Här växer lätt missnöje över både mig själv, omständigheter och andra. Upptagen av mitt egna ”stilprojekt” missar jag lätt omgivningen med möjligheter till förundran. Utan omgivning ingen förundran. Och för att säga det med ett mer klassiskt kristet ordalag synden gör oss inkrökta i oss själva. Medans det i Förundrans natur finns en riktningen ut ur mitt ”själv”.
Att sträcka sig utanför sig själv är enda räddningen från jagets/egots krampaktiga tag.

Om seraferna läser vi igen;
De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:
Helig, helig, helig
är Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är och som kommer.
Utan att vila säger de dag och natt

Bortsett från Gud i Jesus så är Kanske just seraferna det mest extrema uttrycket för att sträcka sig utanför sig själv. De finns uteslutande till för någon annan. För Gud. Jag tycker egentligen att de verkar helt galna! Bara den som är galen eller förälskad(och de vet man ju att det klassas nästan som en galenskap) kan utan att tveka sjunga ohämmat, oavbrutet till någon annan. Riktningen är bort från de egna omständigheterna till förundran över någon annan.
Men kan vi verkligen göra som Seraferna? Skjuta undan alla våra omständigheter och kolla så mycket på Gud? Jag vet inte om det går. Eller om det är tanken här och nu.

Och jag finner det tröstfullt att det om Seraferna står att de har fullt med ögon, inåt och utåt. De måste se allt. De måste se all galenskap i världen, alla omständigheter. Och ändå sjunger de. Trotsig lovsång för att Gud har skapat världen. Skapat ordningen. Han som är utgångspunkten. Mönstret för våra liv, utgångspunkten för våra liv, vår räddning och vårt enda hopp i allt vad våra ögon ser.

Det verkar därför inte alls finnas något glättigt hurtigt förnekande över den tillbedjan vi får erbjudande om att dras in i, således kommer den inte heller att vara tråkig.

Vi bedrar oss så lätt och låter jakten efter de förklarande delarna, alla substitut, får vara det som bestämmer rytmen i vårt liv. Vårt förhållande till tiden rubbat i allt vårt jagande. Allt blir kortsiktigt och temporärt. När jag bygger upp saker kring endast mig själv och mina omständigheter blir jag frånvarande, jag slutar se det som finns runtikring.
Och det är bara om vi är närvarande som vi kan vara häpna. Det är bara i ett större NU som vi kan förundras.

Joel halldorf skriver på dagens hemsida:
”När människan ställer sig själv i centrum och låter bilden av Gud helt och hållet styras av egna preferenser och värderingar blir Gud människans avbild, i stället för det omvända.
Därmed förvandlas den Gud som heter Härskarornas Herre till en maskot som människan har kontroll över.”

Den verkliga rytmen och det verkliga målet går djupare än att JAG en dag skall ha funnit de rätta delarna i min image, djupare än att jag en dag kan bli den som jag ”strävar mot”. Avbilden går djupare. Den är förankrad i en fri relation med Gud och i det fria till relationer med människor. Fria att förundras i mötet med ”den andre”. Fria också från vårt jag.

Detta handlar inte om att förneka det som är ens omständigheter eller sig själv. Utan att ta allt vad man är och har inför Gud. Att vara oförfärad är inte detsamma som att man dumdristigt vägrar att inse sina begränsningar. Så många gånger jag i tillbedjan har fått se hur saker faller på plast för att jag vågar ge upp, för att jag vågat sträcka mina händer fram till Gud och säga ”DU är större, du är störst, inte jag utan DU”

Vi kan då se så mycket annat komma oss tillmötes. Och vi får precis som människor i bibeln höra Guds löften, löften till oss idag, som står kvar.

Härom veckan kom jag från stan och såg vår kyrka, och det blev så stark för mig, Gud står kvar, precis som vid noas tid har Gud lovat att han står kvar. Hans löften består.
Vi har valt Kristus och i honom kan vi vara oförfärade, orädda och häpna –och serafiskt galna.

5Och det kom en röst från tronen som sade: "Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga."
6Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: "Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. 7Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. 8Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar."
9Och ängeln sade till mig: "Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid."

Amen