Förbönen

Jag hade tagit det djupa haven, de stora vidderna, de dödsdömda tjärnarna, de gömda platserna, de öppna fälten.
Och gömt längst in i hjärtat, i en vrå i ett rum långt in, för jag trodde att ingen såg,
för jag trodde då att de inte fanns.
Så vällde orosvattnet fram över hjärtat ut igen, ut genom ögon, armar och kropp
och jag visste att det enda som kunde rädda mig nu var Guds starka hand.
så jag öppnade munnen.

(Ps 32)