att möta människor med ett öppet ansikte

Idag har jag varit en sväng i malmö. Det är härligt och konstigt med skåne att det är så nära från kant till kant(eller heter det kanske kust till kust?)

(hittade gamla bilder med sköningar att ta till föredöme! i övrigt har de inget med inlägget att göra :))

Hursom när man åker en massa kommunalt så kan man kolla på människor.

Vi är fina liksom. Men det går också ganska snabbt att se om människor är öppna och ser varandra eller inte.

Ibland har jag dagar och under livet har jag också haft perioder då jag inte orkar le åt konduktören på tåget, inte orkar titta på kassörskan på ica o i värsta fall pratat i telefon när jag handlar av kassörska, inte orkat le åt barn på bussen, osv.

När jag sitter där på tåget häller kvinnan mitt emot mig ut sitt kaffe över golvet, inte med flit. En man på andra sidan undrar om han skall gå o hämta papper på toa. Men kvinnan vill inte ha någon hjälp och tittar lite undrande på mannen, liksom snurper lite med munnen...

Jag kanske är lite konstig men ibland tänker jag på åt vilket håll jag vill att mina rynkor skall gå åt när jag blir gammal, om jag får nåden att bli det. Till viss del vet ja att man inte kan bestämma, de verkar bara komma lite här och där på folk. Men de vid ögonen och munnen och i pannan är jag säker på att man kan rå på. Jag vill bli en härlig rynkig dam med många rynkor där det syns att jag skrattat och lett mycket i mina dagar.

Idag har jag försökt att möta människor med ett "öppet" ansikte och jag har fått många leenden tillbaka, och en massa energi.