Våga tro!
En av veckorna förra sommaren när jag var på Furuboda ni vet lägren som jag hänvisat till flera gånger hade vi bestämt att veckan skulle handla om att ”våga” och det blev en vecka då vi möttes av en rad utmaningar, våga vara dig själv, våga vara svag, våga vara annorlunda, våga sticka ut, våga vara lisa, våga åka motorcykel etc.. och i Gudstjänsten mötte vi temat våga tro. Och det blev ett möte, med tro men för att våga tro måste man veta vad tro är;
Vad är tro?
Hela den kristna kyrkans historia handlar om tro, om att någon har fört tron vidare, men också kanske främst om att människan blivit sökt av Gud.
Bibeln är full av berättelser om människor som tror. Och i evangelierna möter vi hur Jesus ger respons på människornas tro- ”din tro är stark”, ”din tro har hjälpt dig”, ”när Jesus såg deras tro”
Ofta har vi olika föreställningar om vad detta innebär, i våra kyrkliga sammanhang finns en rad olika föreställningar om vad tro är både bra sådana och felaktiga och vinklade och felformade.
Vi skall möta en text tillsammans i den här Gudstjänsten. Den är från Luk 8:43
Kvinnan med blödningar
Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade gjort av med allt hon ägde på läkare men inte lyckats bli botad av någon
Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen.
Då sade Jesus: "Vem var det som rörde vid mig?" När ingen ville svara sade Petrus: "Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig."
Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig."
När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad.
Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid." Luk 8:43ff
Vi möter en kvinna som troligen var förtvivlad. Det står om henne att hon lidit av blödningar i tolv år. Tolv år, många av oss damer vet ju hur det är att lida av någon form av blödningar i en vecka. I det judiska samhället räknades hon dessutom som oren och det var säkert ingen som människorna runtikring henne ville ha kontakt med. Hon var alltså även socialt utstött. Tidigare i texten kan vi läsa att ”när Jesus kom tillbaka var folket där och tog emot honom”. Folket var där och tog emot honom, det var inte en plats för någon som var oren.
Men kvinnan hon har lidit i tolv år, det står att hon har gjort av med allt hon ägde hos läkare men ingen har lyckats göra henne frisk.
Allt hon ägde!
Vad tror ni om en sådan kvinna? - hon är desperat! Hon har ingenting kvar att förlora, inte ens anseendet. Det enda hennes utmärglade och troligen slitna kropp längtar efter är att bli frisk.
Och så kommer Jesus, och kvinnan gör allt det hon inte skall..
Tränger sig fram i folkhopen bakifrån och sträcker sig för att röra vid Jesus(man rör inte vid en judisk man) hon når bara tofsen på manteln.
Hon gör ett sista försök, som för oss kanske ibland kan tyckas helt vansinnigt?! Röra vid en mans mantel tofs, närma sig en vanlig man från Galilén. Vad hjälper det?!
Och vi läser igen;
Nu kom hon bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, och genast upphörde blödningen.
Då sade Jesus: "Vem var det som rörde vid mig?" När ingen ville svara sade Petrus: "Mästare, alla knuffas ju och tränger sig på dig."
Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig."
Det fanns en anledning till att kvinnan var där just den dagen, just den platsen, just den tiden när Jesus skulle passera.
Det finns en anledning till varför vi är här idag, ibland fattar vi inte alls varför, vi går till kyrkan eller ens försöker.
Men det finns en anledning till att du är här idag, det kan var din tro?!
Kanske är det att din längtan och smärta vad det nu kan vara. Ska få möta med den kraften. Vi gör ett försök och sträcker oss efter manteltofsen.
Kvinnan hon är precis som många av oss är på flera områden, vi är många som kan känna igen oss, kanske inte i att ha lidit av blödningar i tolv år. Men andra lidanden, själsliga, fysiska, familjära, eller andra relationella. Och vi är flera som känner igen oss i känslan av desperation, vi har prövat allt, och satsat allt. Och nu har vi inget kvar.
Och då infinner sig den där lilla delen i oss som är på kanten till galen, vi sträcker oss efter manteltofsen, efter Jesus.
Och det vi sedan ser hos Jesus är, att han undrar vad som skett. Han frågar- ”Vem var det som rörde vid mig?” vem!? Vilken person….? Och när ingen svarar så säger Petrus, alla trängs ju här i kring och tänger sig på dig. Petrus tycker det är en knäpp fråga? Vad då Vem! ? Som om det inte skulle vara någon som trängde sig på dig under Marknadsafton till exempel.
Då säger Jesus "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig."
Jesus frågar först VEM, han verkar inte vara intresserad av att avverka en rad av under på löpande band. Trots att folk tränger sig på honom vet han att hans kraft har rört vid en person, ett ansikte, en berättelse.
Människan som finns i hopen vill han skall stiga fram. – han vill utmana oss att våga vara lisa, våga vara Inger, våga vara var och en av oss. Våga visa våra behov för honom. Och så står det om kvinnan -
När kvinnan förstod att hon var upptäckt kom hon darrande fram och föll ner för honom och berättade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och att hon genast hade blivit botad.
Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid." Luk 8:43ff
Kvinnan kommer darrande fram och berättar varför hon rört vid honom . Vi får i den här Gudstjänsten stunden komma fram till Jesus och ge till honom vår desperation, vår glädje, vår längtan för att hans kraft skall röra vid våra liv. Och för att möta hans röst. ”min son min dotter”
För kvinnan innebar det en helt ny identitet med ett djup, någon hade sett henne den hon var och hon var inte längre kvinnan med blödningar, hon var en dotter!
Man blir någon annan än en anonym vem som helt i en folkhop i mötet med Jesus, man blir mer sig själv. Mer lisa, mer Inger, mer Göran, mer!
Så vad är nu tron?
Tron är den desperation som anar det som ingen kan se,
Tron är det i oss, det sista vi har när vi gett upp allt annat. Den där sista sucken som vi drar och alla våra utomordentliga förklaringar får falla och kvar är bara vår förtröstan på att en kraft utanför vår skall komma och gripa in. Att Guds kraft skall möta med vår smärta vad än den kan vara. Tron är också vår glädje vår längtan.
Visshet om att Guds nåd skall möta våra liv.
och att vi kommer att få höra Hans röst som säger ”min dotter” ”min son””mitt barn” – Din tro har hjälpt dig!
Din tro har fört dig fram till mig, det finns en anledning till att vi är här idag. För att möta Jesus som är intresserad av en relation mer än av att avverka en rad av under.
Därför är tro tilit att - Att våga sätta sin lit till något som är bortom till det som finns kvar när vi har gett upp allt det andra.
Så att våra liv får möta Guds kraft. Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar