Häpenhet är ett mycket vackert ord.
Och det beror säkert på att dess innehåll är mycket vackert och står för något vackert.
Jag är på läger med ungdomarna i skogen i skåne.
Här finns mycket att vara häpen över. Det är vackert med unga människor, de hoppas allt tror allt och vill allt, de är helt enkelt häpna. Häpenhet har dock inte endast med ungdomar att göra, dock kan det ha med ett ungt sinne att göra.
Ordet häpen rymmer förundran över något som är utanför än själv, något bortom än själv, någon annan än en själv. Kanske är en kristens stösta häpenhet den över Gud, vem han är, hur han gör och vad han gör.
Kärleken till en annan person är en annan plats för häpenhet, när ett Du får bli viktigare än ett Jag kan man veta att man har drabbats av häpenhet.
Häpenhet är något att vårda, att vara aktsam om, den kan tas ifrån än och något som samtidigt som det är sprött som ett höstlöv är starkt och nässlar sig in här och där när man minst anar det. Häpenhet kan växa med åldern och kanske är några av de mest häpna personer jag känner i äldre ålder, det är vackert och hoppfullt. Häpenhet hänger nära samman med tacksamhet.
Häpenhet är ofta till för att man skall ge sig hän, det är därför inget att äga eller kontrollera då dör det.
Våren är en tid som gör mig häpen så mycket som växer och gror och livets triumf över döden blir så uppenbar.. en tid att ge sig hän åt i och se vart det bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar