Kristus är Uppstånden!

Kristus är Uppstånden!
Och det skall ropas ut från hustaken och vi skall kommande springande emot dig! För du är uppstånden! en dikt

Den själsliga tomheten var utraderad.
All saknad mättad - men stunden då jag kom.
Stunden då jag äntrade nuet var förblindande.
Känslan av sanning genomsyrade varje del utav min själ och kropp.
Det var frätande… och deras toner skar genom luften och aldrig hade jag hört denna renhet som var som en blandning mellan fjällbäck, solens ljus och hans ljusblå.

Det var kvävande, här andades dagen.
Och äntligen kunde jag gråta, inte hulkande, inte kvävande, inte ”bli rosa svullen snorgråt”
Utan renande, läkande, klockande, den satt i hela kroppen, varje fingertopp och minsta, minsta delen av alla minnen fick gråta ut.

Här fanns inga tidshinder, här fanns ingen medömkande röst.
Här satt Han och lyssnade.
Hon fick fråga, skrika och undra varför, och Han svarade…
Han svarande alltid sanning.
Han frågade inte om hon var klar. Han hade inte tofflor och glasögon och ”jag är strax på väg looken - du är bara en av alla tusen”

Han tittade på henne med de där ögonen som sa ”du är den enda”. Det är bara för din skull som jag finns här.
När jag var klar och alla murar hade fallit sa Han:
”Se jag gör allting nytt”

Allt som jag var tänkt att vara, var på sin plats.
De hade segrat.
De hade gått över barrikaderna, vandrat enda fram och hon hade hoppat.

Han hade lärt henne älska morgonen, skapelsens ursprung – äkta och rent.
Han hade gett hennes tungas ord äkthet.
Nu klädde Han henne i sin sanning och om det hade varit en film skulle Han sagt ”välkommen” men de orden räckte inte.

Orden ”det är fullbordat” uppenbarades nu i konkret handling och hon levde mitt i vissheten av att det var sant.

Den själsliga tomheten var utraderad all saknad mättad.
(våren 2004)

Vi firar ditt namn Jesus att du mött oss att du uppstått att du gett liv. Att döden inte har sista ordet, att du är så vacker!