Vana

På helgerna kommer Dn. Jag älskar tidning.

De e så rackans trevligt.

Om jag har tur hinner jag läsa nästan allt.

Först skumma allt, bli lite förvirrad och sedan läsa noga de bästa delarna.

En vana jag har kan kanske tyckas märklig.

Det är att skumma dödsannonserna och sedan noga läsa minnestexterna.

Jag vet det kan låta deppigt. Men väldigt ofta finner jag de mera hoppfullt än deppigt.

Människor har så mycket kärlek och livet är så skört.

Det är sant. Det kommer vara sant oavsett om jag läser dödsannonser eller inte.

Att livet är skört tänker jag att min generation och människor i västvärlden i allmänhet ibland behöver påminna sej om.

Vi är inte odödliga även om det kan kännas så ibland. Eller kanske ännu mer att vi

handlar som att vi är det.

Vi e inte det.

Minnestexter vittnar om vackra människor, som gjort ditten o datten.

Som rest hit och dit, som satt spår. Som gjort val och avtryck.

Som älskat och som varit älskade.

Var och än unik.

Det är hoppfullt och fyller mej med tro och bävan.

En sak kan jag dock ibland fundera på..?

Om många står det; " var alltid positiv, såg alltid det bästa i människor, levde efter mottot att allt går om man bara tar i, var alltid glad och energisk.." osv..

Kan det verkligen stämma, nä det vet vi ju att det inte gör.

Men tänker ni; kan man inte bara får skriva positivt... Jo alla får såklart göra som man vill - all respekt.

Men jag tänker mej att det också speglar något av hur vi som människor vill framstå.

Och vad vi inte vill säga, inte ens när man dött.

Tänk om det skulle stå; "var sur på morgonen, men det var härligt ändå, fes alltid i bilen, hade dåligt tålamod men de var det som gjorde honom till den han var, hon hade alltid för uppseendeväckande kläder och det minns vi fulla av skratt, körde alltid för fort.." osv

När jag har dött hoppas jag att det skall vara lite mera så( om jag får nån minnestext vill säga..skratt...)

"pratade alltid för mycket, men skrattade högt" osv..

För då ryms vi. Då ryms vi.