del 2

( hurra hurra hurra!! för sixten svahn som kommit till oss!!!)

Så tänker jag mej att;
Detta är en rörelse som inte endast relaterar till konkreta bönesvar.

Innan jul förra året råkande jag gå till tandläkaren och de var ju i och för sej bra. Men så när jag är där visare de sej att jag måste laga lite och att det nog vore bra om jag fick en bettskena osv, och den var inte gratis. Och det här lilla som sedan sker när jag cyklar därifrån och just ska ringa mor och klaga och oja mej osv. Det är att jag fylls av en enorm tacksamhet mycket märkligt, för allt möjligt - att vi ens lever i ett land där de finns tandvård, att jag har möjlighet att laga tänderna och få köpa en bettskena. Och jag känner mej nästan lite knäpp av den där starka känslan…

Och då jag sedan ringer upp mamma sker följande att hon innan jag hinner berätta om tandläkaren säger att hon har bestämt att vi ska få lite extra pengar innan jul..


Det är en enorm skillnad i om vi tänker att okej då kan jag ge lite av mitt.. Eller om vi kommer från andra hållet att vi äger inget, därför är allt är oss givet och därför får jag ge. Och därför är inte heller något av de jag har – något att ta förgivet.

Jag minns när jag för några år sedan hade det jobbigt. Och man går som inne i en bubbla, allt man gör och ser speglas genom det svåra man går igenom. Och så tittar man här, nere och fastnar. Och så en dag så minns jag att jag tittade i en bok jag fått av en vän. Och i insidan av boken stod följande ord.
”till sylvia min vän genom tiderna” – det finns tusen skäl att ge livet en chans.

Och de var som att de här orden slog mej till marken. Jag hade hållit på att fastna i min självömkan, som i och för sej inte var konstigt att jag hamnat i. Men just då där insåg jag hur mycket jag hade att tacka för..

Nu sitter de några och tänker ”ja de är ju lätt att säga”. Jag har faktiskt skäl för min självömkan. Och jo livet är inte en dans på rosor. Ibland när vi talar om tacksamhet tänker vi lätt att det handlar om förställelse att hålla uppe ett glättigt yttre. Och att de är något man håller upp mot lidandet som skygglappar. Men de är inte tacksamhet, de är att ljuga för sej själv.

Verkligheten föregår lovsången. Om Gud sägs i bibeln att han är den som ser. Gud är den som ser. Inte den som ser förbi. Därför skall inte vi heller vara dem som ser förbi. Lidande är inte något att se förbi.
Men Tacksamheten kommer inte endast av att våra yttre omständigheter alltid är så bra utan av att Gud är den han är. Att han funnit oss, att han älskar oss.

Förankrar vi vårt tack i det yttre kommer de vara farligt i de stunder då vi går igenom lidande. Det yttre kommer alltid att kunna tas ifrån oss. Men om tacksamheten i grunden är förankrad i vem Gud är och i att vi ens får chansen att vara med, att han har räddat oss, att han älskar oss, bottnar det där verkar tacksamhet kunna vara en kraft som bär genom lidandet. En kraft som hjälper oss att se vårt liv också det som inte är som vi vill eller tänkt oss. En kraft som inte gömmer lidandet utan hjälper oss att leva sant.

Paradoxalt nog verkar det som att om vi vågar se de sammanhang vi har och är i och tackar Gud för dem oavsett hur pissigt de ser ut och kanske framför allt för de som är bra.. Så finner vi kraft att ta oss igenom lidande. Och ur.

Noga är att Gud inte sänder lidandet. Gud är bara god.

• Tacksamheten ändrar vårt sätt att ta emot svårigheter.

Vi bör ständigt leva i en rörelse- att vända oss tillbaka. Också i bemärkelsen att be Gud påminna oss om vad han gjort tidigare i våra liv.

Men han mannen vände ju tillbaka för att han blivit botad det är väl en yttre sak? Jo men det verkar som att Jesus återigen lägger fokus på ett annat ställe än just själva den yttre handlingen. Som så ofta när Jesus helar verkar han mer intresserad av att röra vid personen. Han säger till mannen som återvände;
Stig upp och gå! Din tro har frälst dig."

Det verkar som att här sker något som de som inte återvände missar. Inte att tacket i sej är frälsande, men samaritens tack är relaterat till tro. Att han vände tillbaka var ett tecken på den tro han hade – han trodde att Jesus var källan till hans helande. Och tron hänger ihop med frälsningen.Och kan det vara så att tacket och tron hänger ihop? Att våra tack är tecken på till vad vi sätter vår tro, vår lit, vår tillit.

Att när samariten slänger sej på marken och tackar Jesus - blir hans tro synlig och han tar emot frälsningen. Kan det vara så att vi ibland försäkrar in våra liv i så mycket trygghetsstrukturer att det stjäl vår tacksamhet till Gud. Att det hindrar oss att se Gud att se Guds gåvor? Man kan inte försäkra in hela sitt liv?

Bara Gud kan frälsa.

När vi väljer att se Gud i de små vardagliga sakerna så skapar det tro, vi har lättare att se Guds hand i våra liv. Vi får också lättare att tro för de saker som är så svåra att tro för.
Tacksamhet gör det lättare att se Guds trofasthet.

• Tacksamheten öppnar våra ögon för Guds handlande.