Igår kom jag på att jag jobbar ganska mycket. På olika ställen och med lite olika saker. Det är så olika vad man har för jobbkultur med sig från sin familj och det är olika vad man vill föra vidare och så vidare. Mina föräldrar har jobbat ganska mycket i perioder får man väl säga. Men de har oftast varit närvarande.
Även om jag jobbar mycket i perioder känns det viktigt att det inte blir det enda jag gör. Att jag inte känner mig trött eller utmattad tror jag är ett gott tecken, att det är roligt och på sitt sätt viktigt också. Att jag hinner cykla och greja och vara med vänner.
Nu när jag började ett nytt jobb/liv i Kristianstad i Nov, har det varit viktigt för mig att se och lyssna på mig själv vad jag orkar med eftersom jag aldrig jobbat i en kyrka på det sättet tidigare. Att man hittar sitt sätt och sin rytm tror jag är avgörande för att inte tex;"bränna ut sig". Att utbrändhet inte sker bär man också ett stort ansvar för själv oavsett omständigheter. Och där behöver vi hjälpa varandra med förväntningar, gränser och mycket där till.
Från 1aug jobbar jag 65%, och då kan det vara lätt att undra vad man gör med den andra delen. För mig är det en lite konstig fråga, jag har ju ett helt liv och jag jobbar 65% sen grejar jag och lever och är till resten. 100% 40h arbetsvecka är en så stark norm i vårt samhälle att det nästan är konstigt om man inte längtar efter det. Och ofta är anledningen till att vi jobbar 40h att vi försöker upprätthålla någon slags levnadsstandard vi lagt oss till med och numera nästan "slavar" under. Jag hyser stor tacksamhet till mina föräldrar som jobbat och slitit för att vi skulle få ha en bra uppväxt och kunna vara med på olika saker. Vi var ändå fyra barn ett tag och det är inte gratis. Men det är stor skillnad om man behöver jobba och slita under en tid eller om det bara rullar på.
Jag hoppas jag aldrig kommer behöva jobba heltid någonstans i livet, möjligtvis under kortare perioder. Jag vill vara hemma och finnas och sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar