Det betyder att även alla saker är mina. De ni.
Tidigare i mitt liv har jag bott hemma *2
Lite här och där jag har flyttat sju gånger innan jag fyllde 10 år
Och nu 14 gånger innan jag fyller 28år.
Det är mer än många förr gjorde under hela sin livstid. Jag hörde om en bonde som dog för några år sedan. Han var med i missionsförsamlingen på bygden. Han hade under hela sin normallånga livslängd missat endast 3 söndagar i kapellet. tre stycken?!!
När jag hör det fylls jag av en väldigt blandad känsla.
Det finns något i mej som tycker det är så beundransvärt. För man vill ju vara med på Gudstjänsten.
Det finns en del i mej som funderar på hur roligt liv han hade egentligen, han kan ju knappast kommit längre än inom det egna landskapets gränser. Vad visste han om Goa tex? !
Och samtidigt, vad behövde han veta om Goa egentligen? Hur viktigt är det?
När jag tänker så drabbas jag av en känsla vars bästa likhet nog är - vemod.
Vemod över att det nästan aldrig mer kommer finnas några sådana gubbar i vårt samhälle i framtiden. Gubbar som har varit på en plats hela sitt liv.
Vemod över allt som splittrar, pillar isär och plockar sönder våra liv i den samtid som är vår.
Alla val, alla möjligheter, alla omständigheter.
När jag gick på dagis (älska dagis!! eller förskola som man säger nu) så var jag nästan den enda med skilda föräldrar. (ingen fara på taket med mej.) Dock säger det något om samtiden när det nu nästan är ovanligare att barn har föräldrar som lever ihop.
Men vill du tillbaka till det gamla då tänker någon nu!?! När kvinnor fick offra livet för nån gubbe.
Det är inte det jag säger.
Jag säger bara att det säger något om samtiden.
Splittring vare sej man vill det eller inte kommer aldrig vara bra för människan.
Ingen kan säga det.
(snart kommer den sommaren..appropå att va i nuet;)
Jag har vänner som har bott i samma hus från de föddes till de flyttade hemifrån, det är vackert. Och gör såklart något med människan.
Själv har jag flyttat runt, jag har haft två hem helt enkelt. Och blivit lite som Skalman( dessutom har jag likadan näsa som skalman, men det beror nog inte på flyttandet) Att jag kan bära med mej det mesta som behövs ganska okomplicerat. Och blivit hyfsat flexibel med gästfrihet och gäster och sovande. Inte så mycket är krångligt för mej på det området och det är jag glad för.
Men att flytta runt gör såklart något med människan.
Nu tror jag inte att de fysiska flyttarna är det vi skall oroa oss över mest. Utan de inre förflyttningarna och splittringarna. De påverkas såklart av varandra.
Ge akt på det som sliter isär.
Och se att det finns ett mått av trohet hos bonden som vi kan behöva lära oss något av oavsett om det handlar om boende, relationer, församlingen, eller till sig själv.
I framtiden kommer vi kanske mer att säga "Lycklig den som kunde välja bort" än "lycklig den som kunde välja fritt"
5 kommentarer:
Ja, jag tror verkligen att det finns MASSOR som vi behöver välja bort idag, men jag tror också att det som händer med tiden är något av Guds plan för mänsklighetens frälsning.
Jag tänker på den första församlingen i Jerusalem som tvingades bort pga förföljelse. DET blev starten på deras missionsverksamhet. De var tvungna att röra på sig och med sig tog de Jesus.
Idag kan jag, pga att jag vet något om världen, ha ett fadderbarn i Nepal som jag konkret räddar undan sexslaveri. (http://www.missiongoodnews.org/barnhemmen)
Den här världen behöver Jesus, men ska Jesus kunna komma in i världen måste vi som har Jesus också blandas in i den här världen... tills hela degen blir syrad. Det är ett ganska omfattande bakande, tills, det blir så.
Så jag tror att omvälvningar och oändliga möjligheter är något nödvändigt, för att vi människor blandas runt då och oanade möten kan uppstå, men vi behöver bli bevarade också. Ljus och salt.
Ja sant med genomsyrandet av världen. men det tror jag vi bäst gör genom att vara hela människor. I bemärkelsen "samlade" så att vi känner oss själva och kan stå fasta i allt som snurrar runt.
att vara med i samtiden är inte samma som att snurras runt av den.
kram vännen!
Jaa! =) Kram!
Du sätter ett viktigt (sociologisk) fenomen på pränt. Många idag, särskilt kanske kristna med skilda föräldrar, och som dessutom kanske har flyttat runt en del, upplever säkert en slags rastlöshet.
Dessutom lär vi oss att normen är att vara global i både tanke och handlande. Det finns såklart mycket bra i det, men frågan är om vi verkligen kan ta ett så stort ansvar och samtidigt må bra? Man kan engagera sig i allt möjligt över vår jord, utan att vara på plats och verkligen "bli smutsig om händerna", mycket tack vare internet. Men måsta man ha dåligt samvete om man inte har fadderbarn, är medlem i Amnesty osv? Jag tycker allt sådant är superviktigt, men ändå INTE viktigare än hur vi tar hand om vårt lilla hem (även om vi snart flyttar igen), våra grannar (som kan vara de närmast lidande), vänner (som inte bara finns på Fb), släktingar (även om vi är splittrade och på långt håll) och även marsvin (om vi nu skaffar husdjur så förvaltar vi även dem). Det är lärorikt och viktigt att resa, men man kan också göra det t ex som missionär eller volontär. Eller för att sola, bada och må bra. Både ock? Tja, varför inte? Vår andes tempel är en del av Guds rike, vars kött ibland måste flytta på sig (i dubbel bemärkelse) för att vi ska kunna sprida det.
Vi kan vara tacksamma för de saker som "håller oss på plats" som ett hem (alla har inte det!), en församling (alla behöver det också!) med en god herde (du är en!), familj/släkt/vänner, ett meningsfullt arbete (hur många har det?) och mycket annat (t ex marsvin). Rastlöshet kan orsaka splittring såsom skilsmässa, byta församling, flytta eller byta arbete. Ibland är det nödvändigt, ibland mer ont än gott. Frågan är hur vi kan vara samlade i det vi har och är, och samtidigt bejaka en sund rastlöshet som ger god frukt?
Det är, minst sagt, en paradoxal utmaning som så mycket annat i livet.
många viktiga frågor Nick.
det är klurigt, minsann.
Skicka en kommentar