”Konflikten bevarar oss från att låta skuld och bekräftelse rikta sig inåt, mot våra egna känslor. Skuldens terapi är förlåtelsen. Källan till min självkänsla kommer från en annan person som tar uppgiften att upprätta mig i gemenskapen på allvar.”
Hon mötte Henne
-Gud jag ber dig gör konturerna tydligare, så att det finns något att brytas emot.
Det är det enda jag vill, säger hon som jag möter vid ett övergångställe.
Det är det här, det här och det här som har hänt..
jag lyssnar och lyssnar. ...
-Och kanske går jag ur detta lite mer prunkande och vacker, visare och med ett större skimmer inombords säger hon..
skimmret inombords syns bara i ögonen, det vet du väl frågar hon mig.
Jag nickar, jag hoppas att jag vet.
-Jag får inte plats i några kolumner säger hon, de tror det men det gör jag inte.
Jag tänker att ingen gör det, och jag vet att jag hört det förr.
-Det enda jag kan tänka på är all gråt som sitter kvar i halsen, som förstoppar mitt hjärta som gör min munn endast kapabel att tala om ytliga saker. Som bygger murar och håller fast mig i inbundenhet.
Och jag nickar och säger tyst att jag fattar vad hon menar och att det är fler som förstår, tro mig om något så kan man se det i ögonen.
-Ibland är jag häpen, innerst inne säger hon, förundrad.
Det vackraste är varandet, det vackraste är att vara här och nu det är desamma som godhet det är desamma som godheten.
Att våga vara i nuet. Att vara i nuet och sträcka sig efter framtiden medveten om historien som bär- om offret från honom som älskade oss med handling och inte med ord endast. Utan med tystnad och medvetenhet.
Det är när man går över gatan med häpna steg som man vet att Gud finns, säger hon låt inget ta det ifrån dig!
och så går hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar