fatta mod!

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig- kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen. (Rom 5: 6- 11)..

.....Vad är förlåtelsen? Att våga ta emot sig själv. Att våga bli vidrörd av den kärleken -Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Den kärlek som kan bränna iväg allt och ge oss helt andra perspektiv och mönster mål och agendor. Det är något helt annorlunda än vad vi som människor kan förstå, precis som argumentationen i romarbrevet (rom 5:6-11)säger, det är knappt att man vill gå i döden för en rättfärdig någon som är god, men Gud han gör tvärtom går i döden för syndare.

Grunden för att kunna ge förlåtelse är att själv låta Gud ta emot mig med den kärlek som är förlåtelse.

Utan att själv ha upplevt detta är det omöjligt att förlåta. Ofta kanske vi i kyrkan kommer från andra hållet, förlåtelse är något vi måste göra, om vi inte förlåter har vi något otalt med Gud och han kan inte heller förlåta oss.
Men det är för att Gud har förlåtit, som det är möjligt för oss att förlåta.
Det är inte en ”då och då” händelse, utan ett sätt att leva, en rytm, något som man väljer att leva i.

Guds försonande kärlek måste jag ju ta emot om och om och om igen. Jag tycker att det är svårt. ....

...En annan sak som är viktig att fråga sig när vi pratar om förlåtelse. Vad händer om vi inte förlåter?

För vi har ju alltid ett val. Vi blir inlåsta med oss själva, vi omyndigförklarar oss själva och säger att vi inte kan ta några initiativ.
Strävan mot försoning, måste alltid vara vår riktning.

Även de mest svåra saker och största svek, kräver att vi förlåter. För att inte bli bittra, avskärmade från andras lidande -för att kunna vara fria. För att inte bli omänskliga, för att inte vända oss mot varandra.

Oförlåtelse leder till splittring.
Vem är egentligen fiende? Är det hon den där som inte kan skärpa till sig, eller de där minnena som plågar mig och ligger kvar och skaver fortfarande.

Oförlåtelse splittrar relationer, binder människor ofrivilligt till varandra. Oförlåtelse till sig själv skapar splittring inombords och gör mig till en främling från min omgivning.
I Efesierbrevet som handlar om församlingens enhet säger Paulus uttryckligen att om någon drabbas av vrede skall de inte;
ge djävulen något tillfälle, att inte ge honom som vill splittring utrymme att förstöra Guds församling. Även om det kan bli hur stora konflikter som helst mellan oss, i församlingar och familjer och gemenskaper, är vi inte tänka att vara fiender till varandra. Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar.

Förlåtelsen är Guds stora triumf, över döden, ondskan och splittring. Det finns förlåtelse att få för de mest otänkbara omänskliga saker, för de små sakerna, och för oviljan att själv inte vilja förlåta. Det finns mer frihet – det finns mer helande. Fatta mod!

(utdrag ur senaste söndagens predikan)