sju mango - 4.50 jag vet inte hur man skall tänka eller så skall man bara äta inte tänka.

Lite av det fick vi erfara och storheten i att få inlyssna frammana iaktta och förundras över hur Gud fört oss samman. Där kommer hon lång och blond vacker och lite halvt böjd i rygg och en aningens förvirrad i blicken undrande om det här verkligen kommer att vara? men med ett stort hjärta.
Sen efter kommer hon. Hon är kanske egentligen en aningens mallplacerad och inte alls säker på om det är verklighet eller på låtsas att hon verkligen är där.
Och hon, jo hon som har kommit hem, hur kan man det när man är så långt borta?
Vi är med honom som har hämtat oss och fixat så att vi kommit dit. Den andra personen som gjort det. Först han som kom klockan sju för att promenera med oss dit och visa vägen och sedan betala vår taxi hem så att vi hann äta frukostmackan.

Och sedan nu han som knackar på väntar utanför medan vi ,sätter in linser, tar på skor, byter tröja, lägger på läppstift, trekameror och många mer saker som vi tänker att vi behöver. Så nu är vi där dubbelt fram och upp.
Det är en inte gammal- men sliten byggnad, det är fönster som står på vid gavel och det är de(vi) som svettas mest.

Vi sitter i gamla skolbänkar med smala ben som är som gjorda att falla av från om man inte håller ryggen rak och huvudet högt.
En efter en släntrar in och vi har redan börjat jag, hon, hemma, han, den vackra mannen, och pastorn. Vi har börjat ett bibelstudie.
Vi är på väg någonstans vi reser tillsammans i de olika översättningarna och versarna vi har kastat oss ut tillsammans i djupet- i rymden som är ett levande Ord. Lika lite som jag vet vart vi är på väg vet pastorn, men v i känner hur det fläktar av vind genom luckorna och vi känner hur vi leds framåt av fläkten som fört oss samman.

En efter än släntrar de in och det känns lite som ens första skoldag. Förtjusning och hemmakänsla samtidigt som man inte överhuvudtaget vet vart det barkar hän, men det är verkligen dags att man är här.
Vi läser, sjunger, delar tankar. Det gör hon och den unga kvinna och ”mother” och den äldre mannen. Orden blandas mellan deras språk och engelskan som är där för vår skull.
Och det är inte allt vi får grepp om, men av det vi får med oss känns varje ord som en erövring, det lever, det har tyngd just eftersom vi inte förstått allt.
Och i bakgrunden hörs dånet från närliggande Gudstjänst, fullfart, välgenomarbeted- struktur.
Den gamla delen av bibeln finns inte på ”bulsa” än, så de översätter högt från engelska.
Helige Ande leder och här föds Guds ord. – och det jag får med mig är att Gud bär genom allt igen och igen.

(i söndags var vi på ”bulsafolkets” gudstjänst. De är ett folk uppifrån norra Ghana. Som ofta flyttar hit för att få jobb och hitta sammanhang att försörja sig i. Kanske var vi ungefär tjuo personer i ett klassrum, det inleddes med ett bibelstudium utifrån Mk 13: 22-27. Det blir så uppenbart hur otroligt viktigt det är att förstå och att alla folk skall få ha sin egen bibelöversättning.
hanna är lite sjuk så ni kan väl be att hon skall piggna till. igår var vi i Accra och idag skriver vi mest)