måndag, september 10, 2012

Förkunnelse

När man predikar är det ibland som att man tar hela sitt hjärta i händerna och liksom håller det rakt ut inför församlingen. Här är mitt hjärta och min längtan, här är min vånda, och här är Guds befriande ord som rinner genom våra liv och kan ge liv. Idag kan det ge liv, nu i detta nu när du läser detta då kan Guds ord ge liv. Predikan försegås av många härliga, svåra, roliga, konstiga frågor.
 
Det har tex inte alltid varit självklart att kvinnor ska få predika. För mej har det alltid varit till viss del självklart att jag ska predika( självklart i dess goda avseende - att det känns naturligt för mej att göra det. Jag vill göra det. )
Min morfar är en härlig prick på 92år. Han har någon gång sagt att han är "emot" kvinnlga präster, eller kanske snarare att han inte ger så mycket för kvinnliga predikanter, han tycker ofta att de "blajar", och samtidigt kan jag mycket tydligt känna att han är stolt över det arbete jag gör. Märligt och på något sätt hoppfullt, vi har mycket respekt för varandra och kan skilja på åsikter och ålder och person och tradition... fina morfar..
Just för att de varit sådär i historien att kvinnor inte haft samma förutsättningar att komma fram i samhället.  Så har det ju även varit tills ganska nyss för kvinnor i kyrkan ( och är lite fortfarande) så finns det olika saker att processa kring det, bemötanden som jag tror män helt slipper osv. Samtidigt vill jag understryka hur väl behandlad jag oftast blivit av församlingar och sammanhang som ung kvinna, ledare och förkunnare.
 
Hursom helst så träffades vi några kvinnor ( som alla finns i förkunnartjänst) i slutet av förra veckan för att helt förutsättningslöst se vad det skulle kunna bli av ett sådant nätverk,vad skulle det kunna innebära? Kanske skulle vi kunna inspirera andra yngre kvinnor och inspirera andra i vår situation att starta fler nätverk? kanske skall vi bara finnas för att vi alla behöver stöd osv..
Det kändes som att vi skulle kunna prata en vecka i sträck om våra erfarenheter och längtor. vad tacksam jag är att få finnas i detta.
Och vad tacksam jag är att få förkunna Guds ord - som ger liv.
 
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.  Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap. ( heb 4:12ff)

2 kommentarer:

Sara sa...

Så intressant, att kvinnliga präster/pastorer "blajar". Tycker mig skymta Carin D där på en bild, hon var den första pastorn där jag verkligen lyssnade på HELA predikningen, från första ordet till sista, utan att tankarna någonsin vandrade iväg på annat. Tänker att det hade att göra med att hon delade mycket av vad jag själv just då upplevde som ung, kvinnlig storstadsbo. Tänk vad bra att det finns många olika pastorer! =)

lisa sa...

sara ja tänk vad bra det är! :) roligt att höra om Carin ( hon e bra)

Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...