För några dagar sedan funderade jag lite över minnet och glömskan, sen pratade jag i telefon med en vän och då kom vi också in på minnet.. o så såg jag en repris av skavlan där två hjärnforsakare berättade hur minnen sparas och lagras i vår hjärna... var de finns och hur man kan plocka fram dem och inte.. spännande.
Ibland säger vi "minnets kraft över glömskan". Hur menar vi? Menar vi då att vi kan minnas och det finns en kraft i det som går förbi glömskan?
Jag säger det själv i förkunnelsen lite då och då "vi måste minnas, vi måste komma ihåg vart vi kommer ifrån, vilka vi är osv. Vi måste påminna varandra."
Och jo minnet och glömskan hänger nära varandra. OCh minnen är viktiga.
Och minnen har vi ju många- både goda och mindre bra. Minnets kraft kan vara starkt. Ibland kan det vara en doft eller ett rum eller hur en person talar som gör att man slungas tillbaka in i en minnesbild långt tillbaka i tiden.
"jag kan inte rå på det, det bara bubblar upp.."
Detta har med försoning och läkedom att göra. Vi är så komplexa som människor, många olika delar. Jag kan minnas något i hjärnan som inte har så stor betydelse ibland, och så kan mitt hjärta och mina känslor, min kropp minnas saker som mitt medvetna inte alltid kommer ihåg.
Hur vi tar hand om våra minnen är viktigt, både de goda och de mindre goda. Hur vi tar hand om dem påverkar vilka vi är och vilka vi kommer att bli.
Men tänker någon " det är ju inte så lätt att ta hand om något undermedvetet" o nä det är sant. Tur är att Gud som känner människan och som gör oss till dem vi är tänkta att vara har full koll. O ibland försvinner bara saker - ibland läker tiden alla sår. Och ibland måste vi jobba hårdare - på att släppa taget och ta emot av kärleken.
Allt de här sitter jag och tänker på inför söndagens predikan.
Den kommer att handla om..
När du tror på Gud .. men skäms för ditt förflutna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar