En liten text om segregering

Vi är så olika.
De är ju lite så och de är ju lite så, och han är lite sådan, och jag är ju absolut inte sån.

Senaste veckorna har jag tänkt på hur olika vi är, och hur lika.
Hur krafter drar oss isär genom att säga just det där ” han är ju lite sådan.”
Väldiga krafter.

Hur personer ringt in till ring P1 och förklarat ditten och datten om varandra och hur jag själv har tänkt. Å finns de ingen som är som jag?!

Vem tänker jag att jag e då?!

Hur vi så lätt delar upp oss, par umgås med andra par 2+2 möjligtvis +2…
Hur äldre umgås med äldre om de nu har någon att umgås med? någon som hinner, som orkar.

Hur ”nysvenskar ” får umgås med varandra ibland helt enkelt för att de inte råkar ha råd att bo granne med ”svenskar” Vem har råd att bo i en villa på egna hem som inte kommer från här?

Vi delar så lätt upp oss i små komfortzoner om de så inte är IRL så är det på nätet. I sämsta fall så skapar våra ”intressanta” facebookprofiler en känsla av utanförskap hos varandra. Känslor som ;” jag har inte så många saker för mej, å nu är de där osv. ” gör sej påminda.

Och bidrar till en känsla av främlingskap. Jag är inte så intressant som dem.

Vårt välfärdssystem är i värsta fall bara bra för dem som redan finns inom ramarna. De som inte kan stöka ned. Och blir jag änka på passar jag inte in i ekvationen 2+2. Och blir ännu mera ensam än innan. Och är man barnlös när man egentligen inte vill så är man inte med i klubben. För att inte tala om; om man är singel över 30år. Vad göra nu?

Och tur är väl att jag skulle kunna skriva en lika lång text och mycket längre där till, om alla våra varma famnar, om alla våra vackra försök, att riva murarna, att finna vägarna, att öppna ögonen och öronen! Att ta emot varandra. Om vår strävan, och

å ge inte upp! ge inte upp varken du eller jag.

Ibland frågar folk hur det är att vara en ”Mångkulturell ”församling? Jag brukar säga att det är fullt av utmaningar och fantastiskt, och sedan snabbt lägga till att det inte finns något ”romantiskt” med att vara en mångkulturell församling.

Att mötas och gå tillmötes, att släppa kontrollen, att ge upp rätten och ge sej, ge upp och sluta säga ”om de bara var som oss eller åtminstone gjorde som oss”, att låta andras röster bli hörda, kommer aldrig vara något annat än hårt arbete.

Hårt arbete – för både dej och mej.(o mycket glädje)
Ut ur bekvämlighetszonen!! Vem vet du kanske hittar något vackert!?