tisdag, april 12, 2011

En liten text om att "vara ett offer rollen"


I tid och otid kan det hos mig själv eller i mötet med andra människor slå mig att "jag" "den" agerar offer. Ni vet talar om sitt liv på ett sätt som får det att låta som att detta är inget jag rår på det bara händer mig. Att "vara ett offer"känslan är en oerhörd subtil känsla och därför svår att sätta fingret på, dock tror jag att det är oerhört viktigt att vi gör det. Sätter fingret på den asså, sätter dit den.

Det kan vara som en sån sak att tjäna i den församling man tillhör/är en del av. Känner man hela tiden "å nu är det min vecka igen att städa å vad jobbigt, varför måste jag göra det?" då kan det vara läge att fråga sig själv vad man håller på med, kanske har man missuppfattat något. (lägg märket till att det står känner man hela tiden, om det händer någon gång ibland skulle jag se det som ett sundhetstecken.)

Jag hade ett sådant möte med en församlingsmedlem för ett tag sedan, denne person klagade över att den uppgift personen i fråga utfört många år inte alls var rolig längre, inte samma, inte lik, bättre förr osv. Och någonstans blev jag så glad när jag hör detta dels att det sas men också att jag kände mig så fri att svara "du får absolut sluta om du vill, vi skulle sakna dig men man får sluta."

det var som att det svaret inte ens existerade i personens huvud utan bara tvång och plikt. Som att ordet "villighet" helt hade dött ut. Sen dröjde det någon vecka så kom personen ifråga tillbaka och sa; "nu vet jag föresten jag vill vara med, jag har tänkt på det jag vill vara med. "

"Att vara ett offerkänslan" låter oss ofta tro att vi inte har ett val, att vi inte kan påverka. Att vi inte kan bryta mönster. Och här handlar det om så väl stora som små mönster i livet, i vardagen, i huvudet, i omgivningar, i yrkesval, i kallelse, i relationer.

Men tänker en del; det finns saker som sker som vi faktistk är offer för?! Där vi står helt maktlösa. Jo det är verkligen sant. Inför mångas och mitt eget lidande står man ibland helt maktlös. Jag tänker inte bagitalisera det.

Dessto större anledning att ta detta liv på allvar. Vi har bara ett liv. Jag har verkligen saker som hänt, som blivit som eller inte blivit som jag tänkt, ville, önskade, drömde om, eller inte ens som jag eftersträvade i allt. Men efter och igenom detta har jag endast detta livet, och med det kan jag verkligen utifrån de förutsättningar som finns i detta nu göra mycket.


Nästan vad som helst.


Min kollega Jörgen sa vid något tillfälle för ett tag sedan i gudstjänsten att vi egentligen borde "fira den som gjort flest misstag under året" för det är kanske också den som vågat prova mest? Vågar man inget gör man inga misstag.


"att vara ett offerkänslan" hämmar oss, hämmar glädje, hämmar skapande, idéer, och nya livsmöster. Dess bästa motkraft är tacksamheten och ett "järdrar anamma" och jo det är något man kan välja. Så nästa gång du hör dig själv prata som, tänka som "att detta rår jag inte på detta kan jag inte göra något åt", säg till dig själv" va tusan, nu prövar vi något annat!"

1 kommentar:

hannap sa...

amen.

Du kanske också gillar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...