dalarna och höjderna, ibland liksom bara längtar jag efter att de skulle få vara plant, beiget vanligt liksom. Sådär lite halvtradigt att det liksom kvittar lika, lite som fyra nyanser av brunt som fondtapeterna var i början av 2000-talet.
kaffelatte liksom.
Men så blir det aldrig för mej.
Det är upp och ned och hit och dit, fram och tillbaka.
Ibland skojar jag om att " det är ingen upplevelse om det inte är en stark upplevelse!" och det där det är inte bara skoj utan så verkar det vara med så mycket i mitt liv.
Det skall kanske vara så?! vad vet jag!?
Ungefär som på Vätternrundan i backarna efter Bankeryd.
Där finns en nedförsbacke på uppemot 5km, där går det undan, man liksom susar fram, fantastiskt!
Man känner sej snudd på odödlig.
Och så precis i slutet av den där backen kommer den, den lilla rondellen. En såndär liten meningslös landsortsrondell ni vet.. miniliten.
Och den stoppar upp alla farten och tar en tillbaka till verkligheten och i värsta fall är det någon som trillar där. Precis som i livet.
VÄxlingen mellan starkare och svagare verkar dock vara något som följer på tron.
Växlingen mellan att veta och inte veta, och att klamra sej fast vid aningarna.
Trons aningar, trons dofter, trons toner. Det där som säger så mycket men inte allt.
Säger så mycket men inte allt.
Men vem behöver veta allt? Med en Gud som bär allt! Det är det jag behöver veta i mitt livs bergodalbana.
Över krönet och ned igen!
För vem vill egentligen ha ett liv fyllt av "kaffe latte" !?
Inte jag i allafall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar