Hoppet o förtvivlan

hoppet och förtvivlan. Två så starka krafter, olika. Men ändå ligger de ofta så nära varandra. Man kastas hit och dit, livet kastar en hit och dit. Mej och dej.

Ibland frågar min kollega mej, när jag haft svåra samtal..hur jag orkar, eller kanske mer vad som gör att jag trivs med svåra samtal. Det är såklart jag inte trivs med att människor har det svårt. Men när vi är nära kanten eller har det svårt, då syns ofta Gud så klart. Han är där. Han är ingen annanstans. Han är där. Och jag tror det är det jag märker och så många gånger har erfarit i mitt eget liv. Att i förtvivlan, där finns också så mycket hopp. hopp om att en kraft utanför min egen skall komma och gripa in. Hopp om att Gud kan vända mörker till ljus, kan resa upp oss som människor, kan hela sår, kan göra allting nytt. kan lätta dimmorna och skringra det som skymmer...riva murar.... Och så ofta fylls jag av den vissheten just i de stunder då allt är bäcksvart för människor runtikring.. Och jag övar mej på förtröstan och att de även gäller mej i de perioder av mitt liv då det varit mörkt eller kommer att vara... Tro är något vi gör tillsammans. Bär varandra också...

tillsammans...