En liten text om önskelistor - habegär

När jag var liten började skrivande av önskelistor ibland redan i november, i alla fall för min lillebror. Han har alltid haft storslagna planer ;).

Jag kan inte riktigt minnas vad jag önskar mej. Men jag minns att jag visste att mina föräldrar inte hade råd att köpa för hur mycket pengar som helst, och att jag därför satsade på att önska mej lagom saker. (fromt tänker en del), men jag vet inte om det just hade med det att göra, utan snarare en känsla av att det var lika bra att önska sej saker man faktiskt kunde få.

Hursomhelst är det så kluvet det där med presenter. Nyligen pratade jag med en vän och hörde mej själv högljutt säga "jag vill absolut inte ha en get!!" "kanske ska jag ge pappa en get i Zambia?" Men sen kom jag på att pappa nog hellre ville ha en present till sig själv som uppmuntran..?

Meningen med mitt utbrott var kanske egentligen inte att jag inte tyckte det var en bra grej, det är det. Alltså ni vet man köper en get som sedan föds upp och ges till familjer i tex Zambia. En get kan producera ca 4liter mjölk per dag och blir en stor näringskälla till familjer. se här

Utbrottet betydde nog egentligen mest; jag älskar roliga paket. Å lite kluvet är det. Jag erkänner.

Jag erkänner också att jag inte behöver en ny pryl till. Och jag absolut inte borde köpa en pryl till, till nästa ingen annan jag känner heller. Mor mejlade mej igår och skrev att hon vill ha en önskelista.. jag svarade lite snabbt (på Iphone, som för övrigt verkar produceras under "avgrundsliknande förhållanden") att här kom önskelistan lyder som följer;

*femårsdagbok

*ull underställsbyxor

*en hund ( levande)

*vansbrosimmet biljett

Jag inser att jag måste komplettera med en get och skriva att jag helst av allt vill ha den.

Det är konstigt med saker.

De binder så lätt in oss i trånga små världsbilder och tankar om att "det där, det behöver jag!" Vi har så många sätt att rättfärdiga både det ena och de andra. "det där är bra när vi ska ut och vandra, ("för jag är en sån som gillar friluftsliv" "det där är faktiskt bra att ha, det är fint att kunna följa sitt liv i fem år.. för att inte tala om att simma 3km och betala för det!!?)

Jaja. Vi har ju faktiskt fått en kropp, o att simma e i allafall miljövänligt.

Ibland när jag tänker så här tänker jag på en annan vän som utan "riktig" utrustning besteg Kilimanjaro. Och det verkade ju gå bra. Folk har ju liksom gjort det innan det fanns kängor för 3000kr. (skall sägas att jag har ett par själv.)

Jaha, hur skall vi nu göra då?

Glädjen i att ge är något gudagivet låt mej säga det, det är bra att ge, vi mår bra av det. Det är rätt! som min kollega brukar säga.

Men låt oss tänka en gång till. Hur kan vi ge så att det inte blir på bekostnad av någon annan. Hur?!

Finner i skrivande stund, vänner och bekantas superbra initiativ - blog adventskalender och konkreta förslag till förändring, så håll till godo; http://24-dagar.blogspot.com/2011/12/ockupera-julen.html

Och så gör vi något tillsammans! Något mer! något större! För tusan, kom igen nu!

Förövrigt så ska jag ge bort minst en get! Endast köpa mina julklappar på second hand eller göra dem själv.

(och om någon vill låna mina marsvin i jul så går det också bra!?)

Tjipp