Vänner! på olika sätt

min lägenhet är i lådor...o mysigt

Jag har fått två nya vänner!

två mini vänner fast stora. igår var det sista gången med min Husförsamling, vi var hemma hos frida och ellen mysigt.

helt plötsligt kom daniel med ett paket som var till mig för att jag skulle flytta. Jag tänkte direkt att det måste vara en spettekaka..eller något sånt.

ett guldigt paket var det, och så öppnade jag och i paket var en liten platsbur och i buren var två små marsvinsbarn. Levande alltså.

(den ena är i höet..)

hur söta som helst. dom är fortfarande ganska rädda, men det ordnar sig nog, bara lång bil resan till Kristianstad går bra.

Jag är så fantastiskt glad för dem, tack kära ni!

I andra namn heter den ena gabriella och den andra daniella tydligen i första namn svårt! något förslag?

"lisa drar till skåne med sina marsvin.." (micke Hallenius )

dagar som dessa kräver en sång..

Jag vet en hund som heter Hugo som kan räkna upp till ...och en gris som heter Krister som har trynet fullt med ...och en get som heter Janne som jämt bråkar med sin ...och en häst som heter Östen som får hösnuva på ....

Jag vet en ål som heter Roland som har utvandrat från ...och en torsk som heter Torsten som har bott i våran ....och en mask som heter Max som bara äter rimmad ...och en delfin som heter Dennis som är jättefin på ...

(tack alla ni som kom på min lilla flyttfika, härliga ni jag kommer att sakna er!)

Hem

Mitt hem
Har varit en vacker plats får man ändå säga, en plats av helande och läkedom av frihet och av glädje, av hopp och hemligheter
Och full av olika små världar som bara jag vet och många skratt och massa gråt och tider av vardags slentrian,massa mat och fika och av dans och av kaffe i muggar och sova på soffan i köket. Full av mina djur och vänner.

Mitt hem är också- en plast i mitt hjärtas gropar och kullar och vidder. Mitt hem har en boning inom mej, något som jag anar men inte ser, en doft som jag känner igen en röst som jag anar en hand som håller och bär mig. En djup längtan som drar lockar och skaver. En visshet om att jag har hittat hem om att han har fört och håller på att föra mig hem, något ingen eller inget kan skilja mig ifrån.

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.
Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.

Kristus genom allt

Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner. NI har inte, fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt att vi kan ropa: ”Abba! fader!”

Anden själv vittnar om att vi är Guds barn. Men är vi barn då är vi också arvingar Guds arvingar och Kristi medarvingar om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Jag menar att våra lidanden här i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser då väntar vi uthålligt.

På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Romarbrevet

konsten att ta emot

konsten att stanna kvar i ett samtal.

konsten att låta de där minuterna på morgonen vara just det de är, som så få - orörda

konsten- insupa det djupa andetaget på trappen och låta sången dröja sig kvar i öronen och bilden vara stilla inför ögonen.

och konsten att låta din hand dröja sig kvar på min axel och din blick vila i mina ögon den där sekunden som både du och jag minns.

konsten att inte kasta bort det där mötet på bussen och våga heja på den andra cyklisten på cykelbanan mitt emot på lunchen.

konsten att inte kasta bort just den där minuten då du vill berätta om det som bränner i ditt hjärta.

och när jag tar dig i mina armar och konsten att vila.

konsten att dröja kvar vid fikabordet utan att leka med mobilen när man fikar med sina barn.

kosten att dra in syrén doft av fulla drag de dagar om våren då jag cyklar nygatan fram.

o just den där klunken kaffe.

kosten att varken lägga till eller dra ifrån detta ögonblicket utan att bara ta emot.

kosten att stanna kvar.

kosten att vara