Alla som leds av Ande från Gud är Guds söner. NI har inte, fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt att vi kan ropa: ”Abba! fader!”

Anden själv vittnar om att vi är Guds barn. Men är vi barn då är vi också arvingar Guds arvingar och Kristi medarvingar om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

Jag menar att våra lidanden här i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.

Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser då väntar vi uthålligt.

På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Romarbrevet