ny dag

Laleh – Roses

Samla ihop

Jag samlar ihop den jag är och det osar runt ikring.

Det osar, ångar, vibbrerar runtikring, varje sträng e i gungning.

 

Varje rörelse en bön.

Varje blinkning ger ett efterskalv i botten där jag står..

 

Och varje gång jag blundar blir det helt mörkt, svart.

Och varje ord är ett upprop ett utrop!

 

Samla ihop!

Kaffet och jag osar ihop.

Hoppet o förtvivlan

hoppet och förtvivlan. Två så starka krafter, olika. Men ändå ligger de ofta så nära varandra. Man kastas hit och dit, livet kastar en hit och dit. Mej och dej.

Ibland frågar min kollega mej, när jag haft svåra samtal..hur jag orkar, eller kanske mer vad som gör att jag trivs med svåra samtal. Det är såklart jag inte trivs med att människor har det svårt. Men när vi är nära kanten eller har det svårt, då syns ofta Gud så klart. Han är där. Han är ingen annanstans. Han är där. Och jag tror det är det jag märker och så många gånger har erfarit i mitt eget liv. Att i förtvivlan, där finns också så mycket hopp. hopp om att en kraft utanför min egen skall komma och gripa in. Hopp om att Gud kan vända mörker till ljus, kan resa upp oss som människor, kan hela sår, kan göra allting nytt. kan lätta dimmorna och skringra det som skymmer...riva murar.... Och så ofta fylls jag av den vissheten just i de stunder då allt är bäcksvart för människor runtikring.. Och jag övar mej på förtröstan och att de även gäller mej i de perioder av mitt liv då det varit mörkt eller kommer att vara... Tro är något vi gör tillsammans. Bär varandra också...

tillsammans...

Kombo

Livet asså.. Det rullar på med både det ena och det andra. För mej och för er med kan jag tänka. Min vardag har ändrats senaste veckan. Jag har flyttat! wihoi! Jag kan vara en av de mest osentimentala med flyttar, på ett sätt iallafall. Jag gillar att flytta, jag gillar att saker ändras, nytider det passar mej. Som flera av er säkert vet har jag bott själv sedan jag kom till Kristianstad, i två olika små lägenheter. Det har vart bra, men egentligen gillar jag inte jättemycket att bo själv, det passar inte mej så bra att vara ifred. Och jag tror jag gör mej bättre med andra människor. Även i vardagen faktiskt. Så i slutet av sommaren så gjorde jag slag i saken igen och kollade med Linnéa om inte vi skulle bo ihop. Vi har pratat om det lite tidigare.. Men nu var det mer dags. Så sagt och gjort bestämde vi oss och sen gick det hela mycket snabbt.. Vi fick en längenhet två veckor efter och flyttade in förra helgen. tjo!

.. Det är lika bra när man ändå har bestämt sej, så nu bor vi i en stor trea ( marsvinen med)  och vi har nästan packat upp allt i rekordfart.. Och idag bakade Linnéa bullar! typiskt fint. Jag skulle kunna skriva massa mera om varför det är bra att bo ihop med folk, men inte nu. Jag återkommer med fler inlägg om det...

.. men tänk va! Bullar!

Och Välkomna till oss! Anytime!

Måndagspoesi

Människors omistliga längtan.
De kastar blickarna mot varandra.
Fånga mej! Du?
Den omistliga bönen om acceptans.
Ser du mej?
Hör du mej?
Skärskådande blickar som mest längtar efter ett leende.
.. Efter jakande ögon
Kärlek
Omistligt
Du