Viktig, viktigare, viktigast

I söndags hade jag ett möte, med en person som jag vill berätta om.

" vet du -  lisa hon har också kommit till sverige och  till sina föräldrar med ett flygplan!"  skrattar pappan. Pojken - stora ögon, stora öron, och så utbrister han  - " precis som jag!" 

Det hela började med att jag någon gång i höstas fick en förfrågan om att komma till en liten plats i Skåne och predika.

Jag blir alltid glad när någon frågar om att komma och dela Guds ord. Det är alltid en stor förmån. Och om man dessutom Kan komma så blir jag ännu gladare att svara ja.

Hursom helst så kändes mars som om en "evighet" när jag tackade ja i höstas. Men nu var det helt plötsligt den söndagen. dax!

Under lördagen hade vi jobbat ganska mycket med en dag i kyrkan  och jag kom hem runt 00.30, i och för sig var allt förbrett inför söndagen och så och jag hade under veckan sett fram emot att komma. Men jag var trött. 

Mig påverkar det oftast inte om det kommer 5 personer på gtj eller om det är ett möte med flera hundra, jag upplever ofta att det är lika viktigt båda delarna och det är jag glad för.

Gud vill något till den som lyssnar och det kommer inte an på antalet.

Det här kan ju låta som en självklarhet, men i perioder tror jag vi är flera predikanter än vi tror som brottas med detta.

NU sitter jag på bussen 8.00 söndagmorgon, trött, tröttare, tröttast. 

och tankarna kryper runt, "åka till en liten håla!" tankarna far runt hit och dit och de var kanske inte de mest uppbyggliga. 

Hos mig finns ofta en längtan/glädje ibland även krav/ borde/vilja att vara hemma i Kristianstad på söndagar också för att vara med i Gudstjänsten och inte missa det skeende vi är inne i. Det är Viktigt att jag är där….? 

Men nu sitter jag där på bussen.. " för vems skull är det jag kommer Gud? " funderar jag, "för vems skull" 

Vem har du ett ord till? "

Jag kommer fram och solen strålar ut över torget och våren har verkligen kommit. Kommer fram till det lilla kapellet och sätter mig först på trappen för att ta en kopp kaffe och vakna till. 

och går sedan in.

Det första som sker är att jag möts av en liten kille 3 äpplen hög ( som Jakob brukar säga om mig ) Han kommer emot mig och stirrar på mig. Inte på ett otrevligt sätt men på ett sånt där sätt som barn kan, helt ogenerat. Det syns att han undrar vem jag är och så kommer det " vad heter du!?"  
Jag svarar att jag heter Lisa och kontrar med frågan " vad heter du ?" Och det är som att det finns ett tyst samförstånd mellan oss. 


Sen kommer hans far, skånsk bonde ( bästa sorten ) och det framkommer att lillemannen e adopterad från sydamerika -  han också precis som jag. Och härefter förlöper ett vackert samtal med dalar och höjder om hur det är att vara adopterad och om hur det är att adoptera, om rädslor, frågor och glädjeämnen, allt mellan himmelen och jorden. Och jag inser plötsligt att det var för detta mötet som jag åkte bussen tidigt på morgonen till en håla i skånes inland. Det var därför jag hade så mycket tid.  
Och jag slås av att Guds rikes ordningen verkligen är den omvända precis så som Gud säger att den är. De sista skall bli de första. De verkligt stora är de som i världens ögon verkar vara de minsta. De verkligt viktiga är barnen, och de som SER det är de utan förstånd. Det är alltså inte en teori. Därför skickar Gud ( "viktiga viktiga") mig till en tre äpplen hög liten kotte i Skåne. "Bara" för att låta oss känna mjukt samförstånd. "du och jag" 

Och jag vet inte om ni varit med om det men vissa söndagar har liksom livet predikat "klart" innan själva den riktiga viktiga predikan kommer.( riktiga viktiga exklusiva som vi så ofta misstar oss att det är.. vad e viktigt ? ) 


" vet du -  lisa hon har också kommit till sverige och  till sina föräldrar med ett flygplan!"  skrattar pappan. Pojken - stora ögon, stora öron, och så utbrister han  - " precis som jag!" 

ja, precis som du!
tänk att man får vara med hörrni tänk!