En liten text om kroppen

härrom månaden fick jag en bra, viktig och ärlig fråga om kroppar, utifrån att brottas med kroppsförakt, något som många av oss nog kan känna igen oss i.

" Tycker du att kroppar är vackra? Och vad är en vacker kropp för dig? Säg som du tänker och inte som du v i l l tänka."

hej vännen!

det är verkligen en stor och komplex fråga. som har många olika bottnar.

Ska se om jag så här lite fritt kan svara hur jag tänker. ta det för vad det är - just tankar.

Jag tror först och främst att det är lurigt att säga generella saker/tankar in i en situation där man som enskild person brottas, det är ofta inte det man behöver generella svar utan snarare behöver man hjälp med att finna ut varför man brottas, vad kommer det sej utav och finns det låsningar, vägar framåt, saker att ta tag i ?

Men om jag då ändå skall svara något generellt så tror jag att man får börja med att titta på hur otroligt snedvriden vår samtidsbild av kroppen är. Och då kanske jag inte främst menar alla smala ideal utan snarare ett steg tillbaka till. Hur vi tänker på kroppen som en "accessoar " ( hihi hur stavas det ?) hur vi tänker att kroppen är MIN egendom, MIN plats för självförverkligande och i det är det smala idealen bara en liten del. ( här finns många delar som - hur vi hanterar stress, mat, vila, konsumtion,träningshyseri, sex etc) Utifrån ett kristet perspektiv och för den kristne är inte kroppen min egendom , det är den plats där Gud bor. Det är Hans tempel. Och den är ett redskap/praktisk del för mitt liv och den är jag. Ett roligt redskap, ett kreativt, härlig och mångfacetterad del av mig själv. I kroppen finns jag. Därför tror jag en olycklig uppdelning kyrkan gjort genom historien är just betoningen på Anden - Kroppen. När vi betonar det för mkt som vi fortfarande gör i vissa delar av frikyrkan, då lurar det oss att se kroppen som ett objekt, precis som samtiden gör. Men i själva verket är det jag, den är inte något främmande långt borta. utan här nära.Det är mina känslor, mina fysiska behov, mina styrkor och svagheter, mina skavanker… kroppen minns..

Det märker jag tex i situationer när man jobbar med minnen i själavård. Kroppen minns olika saker och ofta när människor varit med om dåliga grejor med sin kropp ( och själ ) tar det längst tid för kroppsminnet att läka.

Här någonstans kommer vi fram till frågan " tycker jag att kroppar e vackra och vad är en vacker kropp?" Jag älskar min kropp, jag brukar tänka att det är det bästa jag har. underbara kroppen. Men den känslan bygger kanske främst på att kroppen fungerar, eller att så mkt fungerar, den orkar, den kan springa långt, den kan promenera, den kan uppleva saker med alla sinnen etc etc. Mer än att jag just tycker min kropp e så snygg.. men vacker okej, men det har fler djup.

Kroppar är vackra, för att skapelsen är vacker. Skaparen är galenkonstnären som älskar skönhet. Men inte objektivisering och distansering. Alltså jag kan inte så utanför mig själv och peka på mig själv och säga " det där och det där e dåligt, " lika lite lär den kristna tron oss att vi kan säga " det där och det där är jag nöjd med " och sedan överfokusera detta, det i sin tur kan också bli ett osunt sätt att älska kroppen.( även om vi är många som har lätt att göra precis så här mot oss själva )

Den " skönhet" världen ger är så otroligt förgänglig. Jag kommer inte se ut så här jämt, inte du heller. I världens ögon kommer allt bli värre och värre -- hihi. vi kommer bli fulare och fulare. allt kommer hänga mer och mer.. haha.

Men verklig skönhet försvinner inte. Den ligger i betraktarens öga, där bor skönheten och det största ögat är Gud, därefter kommer alla de som älskar oss att se oss och det vet både du och jag att där växer skönheten. Och min bön är att jag skall ha mod att älska mig själv även när kroppen inte blir yngre, och när den ändras, till och med om den skulle bli dissfunktionell.

För mig har en viktig del i att jobba med min egen kropp kretsat kring tacksamhet. Jag har följt min pappas fru Gunilla på hennes sista resa senaste åren, och följt hur hennes kroppsfunktioner tagits ifrån henne. ( hon somnade in i nov efter 6 år med en allvarlig parktinson sjukdom 59år gammal om det finns mycket att säga, men inte nu och här )

Och på något paradoxalt sätt har jag under resan lärt mig att vara tacksam. Jag har övat mig i tacksamhet över allt som fungerar både hos mig själv och hos Gunilla. Över att få finnas och vara nu och här. Och insett att jag har inte råd att hålla på att inte älska mig själv massa tid av mitt liv, tiden är utmätt den är inte oändlig på jorden. Jag har så mkt jag vill hinna göra.

Samtidigt vet jag att man inte kan "bota " någon annans problem genom att säga "se på detta istället " det blir typ som att säga "tänk på barnen i afrika" till någon med anorexi, det hjälper inte.

Men man måste jobba på två fronter. Dels se vart kommer föraktet ifrån, vad är det som gjort att jag har svårt att älska mig själv och där öva att ta emot kärlek, få hjälp.

Och samtidigt måste vi i västvärlden alltid fundera på det faktum att det finns " problem" och sedan finns det "VERKLIGA" problem ( typ världssvälten, allvarliga dödliga sjukdomar etc) Här tror jag vi har en uppgift som kyrka att hjälpa varandra och befria varandra till att höja blicken från våra tår. och jag är den förste att medge att det inte är lätt. Men det finns något helande i den rörelsen. Att vända ansiktet mot ljuset och säga " här är mitt förakt. varsågod kom med ditt ljus och genomlys mig!" Gud vänder oss rätt.

så JA kroppar är vackra, ofta vackrare än vi tror men ofta på ett sätt som vi inte tror heller eller kanske först ser.

( Slutligen vill jag noga understryka att beroende på hur djupa våra problem är med kroppen behöver vi olika hjälp och stöd, så tveka inte att söka hjälp med din brottning. Man brottas bättre mot föraktet två mot en.)