att min första riktiga jobbdag är det 29 grader på innergården.
att min semester varit lysande, och strävsam samtidigt, det är en bra kombo!
att kalendern ligger längst ned i en hög.
att jag fått fler reklam mejl från ÖB än jobbmejl att svara på. ( det säger mer om ÖB än om jobbmejlens antal )
att det är en ynnest att kunna smygstarta med jobbet.
Att församlingslägret nästa veckan kommer bli strålande härligt.
att när man vågar förlora kontrollen händer det alltid något oväntat
det finns så många sånger imon mig.
osjungda toner, ackord
blommor som har dofter från andra tider, lager, platser jag inte kan gatnr på.
Jag hör deras toner, de stämmer ackorden, alla röster, den lilla späda den djupa vackra.
Jag hör stämgaffeln
jag hör hur det prasslar om kjolar med volanger, hur det doftar av våren - syren
och hur
de springer runt, allt måste bli klart.
Jag kikar genom fönstret, det är ljust utanför.
tonerna kommer emot mig.
jag håller i mig.
Inom mig ger något gensvar, något i djupglädjen,
det är salt på mina kinder,
jag skrattar och gråter samtidigt.
Och så blir de helt tyst, och det går som en susning genom folkhavet.
långt bort mot horisonten ser jag ett stort ljus, en gestalt.
plötsligt ligger jag på knä.
och det är som att något sköljer genom mitt inre, alla delar som hoppat av och an och hit och dit, faller sakta på rätt plats.
jag hör hans röst.
jag hör hans röst.
min frågor faller till marken.
någon enstaka får ett svar.
jag böjer mitt huvud för att sedan strax därefter sträcka mig i min fulla längd.
jag ser människor runt mig, i alla former och färger, från alla platser och tider.
de ler
de gråter,
de skrattar
någon ropar
någon dansar.
jag känner igen dem.
det är de som vandrat genom det stora lidandet.
HAN kommer gående.
och jag förstår att jag fullbordat loppet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar