Våren kom..

..äntligen.
Och ljuset
och framför allt värmen.
Den kom.

Och på något sätt är det lika chockerande varje år.
Nästan så att det gör lite ont.
Skapar ett visst vemod imon mej,
Som att mitt inre inte riktigt klarar av att sträcka ut sej mot solen fast att det så gärna vill och har längtat, längtat och längtat.
Sträcka ut sej mot våren, där där du ju - solen!

.. finnas i värmen.
OCh det är som oftast att jag veckan precis innan värmen kom, kände "Nu orkar jag inte frysa mer! Nu räcker det!, jag klarar det inte längre!"
och där på smärtgränsen, mållinjen.. mötte den upp - våren!
Inte en sekund för tidig.

Ibland tänker jag att det är så med livet och med Gud, precis där innan jag kastar mej till marken och ropar "jag orkar inte!" möter han upp, fångar oss i hoppet, i språnget, i kastet.
Varför kan han inte fånga tidigare undrar något i mej då!?

Och egentligen vet jag inte, men något i mej viskar att " det är ju först då du har släppt taget, när du kastat dej ut!!"

vem kan fånga någon som krampaktigt håller sej kvar!?
Så nu! Våren come on, det finns så mycket som behöver tinas och värmas upp!

SÅ mycket som behöver få liv igen!