En liten text om att göra det man kan och att göra det man ska

Jag är inte 20 längre, det har jag skrivit om här.

Nu har jag varit i Kristianstad längre än den period jag bodde i Stockholm och längre än de Åren jag hade i Örebro. Närmare bestämt 3,5 år.

Tre och ett halvt år.

42 månader.

Det tog kanske 24 månader att verkligen landa, jag kan se det nu. Det var rätt svårt. Men jag är så tacksam nu att jag landat.

Senaste tiden har jag funderat lite på det här med att göra det man kan, och att göra det man ska. Den stora grunden för de funderingarna är nog att ju längre jag har förmånen att finnas i ett sammanhang märker jag ju vad jag kan och inte och det öppnas fler och fler dörrar.

Allt som oftast fokuserar jag lite mer på det jag inte kan än det jag kan. Och det är så lätt att också dras med i alla olika möjliga vindar hit och dit. Jag borde kunna; ” baka surdegsbröd, kunna mycket om film, hänga med i vilka böcker man skall läsa, kunna lite fler tvserier, eller vad det nu handlar om. Det kan vara olika från dag till dag.

Om man sedan blandar in perspektivet, ”vad ska jag göra” blir det hela ännu lite krångligare. Härom dagen hade jag förmånen att svara på inte mindre än tre erbjudanden att komma att tala på några ställen. ( jag är så glad för det där, att få komma till sammanhang och dela Guds ord och predika- tack!)

Men att veta vilket jag ska göra och inte är inte alltid det enklaste och då talar jag inte bara om förkunnelse, utan om alla möjliga vardagsval. Jag skulle ju vilja engagera mej mer i alla möjliga sammahang. Men vad skall jag göra just nu!?

Jag minns när jag fick internet hem till min första egna lägenhet på Rådmansgatan i Örebro. Och jag minns det som att jag funderade på om jag verkligen ville ha det. Och som att varje gång jag satte igång det de första veckorna var det som att släppa in en hel värld i ” min värld” min plats på jorden. Och jag minns att det medförde blandade känslor. Jag ville vara ifred.NU går jag omkring med en hel värld i min ficka – smarttelefon.

En potentiell liten splittringsbomb i fickan!

Och ibland finns den där lilla bomben mest inom mej - jag sitter och skriver, lyssnar på radio, läser dn och pratar med mamma samtidigt som jag försöker klä på mej…

Jag tänker ibland att något av det viktigaste jag fått är en stark intuition. Att kunna lyssna in lyssna inåt.

Många av mina viktigaste val har jag gjort på ”vetskapen” mer än på argument. Därinne finns något att lyssna till. Men då gäller det ju att alla andra små splittringsbomber håller sej på sin plats. Och just det ; får en given plats.

När jag precis nu i texten svarat i telefon och en av mina finaste små farbröder i församlingen avslutar samtalet med; 

 ” tack för att du finns lisa” 

så tänker jag just det!

Det är ju det som är grejen att ”finnas, vara, ha tid!” Det vill jag!