repriser

Kärlekens största mirakel: att se en människa öppna sig i tillit,

släppa till sig själv utan alla förbehåll.Ingenting är ömtåligare,

mera bräckligt än detta mirakel; det härjas nästan alltid inom kort tid.

Frosten eller stormen går däröver - okänslighetens- frost,hänsynslöshetens storm.


Den tanklösa egoismens klack förtrampar den, och sedan är den inte mer.


Ödsligheten lägger sig över vad som en gång blommade så ljuvligt.


Vänskapen klarar det bättre - den söker mindre sitt, den rycks inte hit och dit av lidelser, den går varligare fram.

Men dess blommor är heller inte av den ojämförligt ömtåligt sköna sorten.


(Gunnel Vallqvist ur poesisamling Steg på Vägen )

Till George,

jag ville skriva en dikt till dig,rakt på din mun,

dina ögon somen hungrig och glad kyss,min lilla raraste, min lilla käraste,

en dikt bara åt dig att sitta ochtumma på i ängsliga situationer där jag inte kan vara med,

en tumlande, rullande, hastigt och klart skrattande dikt som en hand på ettmjukt ställe och en kram när alla andra tittar på,som skulle göra dig förlägen, förvirrad, förtjust och allt annat påför- som är bra att vara,

en dikt bara för dig, rakt ned i ditthjärta som oförskämt, tokigt slagregn,som en ohejdad doft på ett ställe där den inte alls passar, som en sol kastad in i ett mörkt rum,

en liten dikt som inte alls är nyttig eller ens bra, som bara tycker om att rulla sig i gräsetoch ropa till den blå himlen somär ditt öga, din älskade varma blick,

som kommer springande i en långkorridor och bara är armar och ben i en galen,

dundrade längtan efter din famn,

en liten dikt som bara är din, en hårslinga, minnet av värmen av en hand, två små bröst sedesamt hopkurande, en dikt som är fjun och solvärme och ett brädgolv att klampa sjungande på,

vit tvätt fladdrande i hårda vindar,någonting som inte alls lämpar sig, som man rynkar pannan och sänker ögonen för,

en dikt till dig, min lilla räv,

min lilla älskade skövlare,

så länge som min vingård står i blom

(ylva eggehorn)

bit av ett häftat papper
...."träd och djur har inga problem.
Gud skapar dem till vad de är utan att fråga dem till råds, och de är fullkomligt tillfredställda. med oss står det annorlunda till.
Gud ger oss frihet att bli vad vi behagar.
Vi kan vara oss själva eller inte, allt efter tycke och smak. Men problemet är detta: eftersom Gud ensam är innehavare av min identitets hemlighet, kan Han ensam göra mig till vad jag är, eller snarare: Han ensam kan göra mig till det jag vill vara när jag till sist i fullt mått börjar att vara till.
De frön som, efter Guds vilja, varje ögonblick sås i min frihet är frön till min egen identitet, min egen verklighet, min egen lycka, min egen helighet........ att inte godta och älska och göra Guds vilja är att säga nej till min tillvaros fullhet."
(ur en text jag inte vet namnet på)

blandad kompott jag har "städat" bloggen...fick massa tid..två kvinnor sover i mitt vardagsrum och en man är ute o ränner.
en del ord får plats en gång till därför lite repriser o så ska ju jeppe gifta sig..