UT ur komfortzonen!

Att flytta till Skåne är en av de bästa och svåraste saker jag valt i mitt liv.

När jag hade pluggat ”färdigt” på missionsskolan bestämde jag mig för att jag skulle vara ledig i ett halvår. Hänga runt och göra allt möjligt liksom. Men Gud tänkte lite annorlunda.

Någon gång veckorna kring jul innan jag skulle sluta min utbildning så fick jag en känsla av att jag skulle prata med en av mina vänners pappa som bodde i Kristianstad.

Och i samma veva sa min kompis Bettan ” pappa vill prata med dej om en sak”

Vi sågs och han utmanade mig – ”du skall inte flytta till Skåne och börja som ”cafépastor” hos oss? ”cafépastor” vad e de liksom. 

Jo det är någon som har hand om cafét och som samtidigt är pastor.

Hur jag än gjorde kom jag inte ifrån den där känslan av det nog var det jag skulle göra.

Jag sköt på det och sköt på det. Frågade om jag kunde börja 1 nov. Och hur det än var och hur jag än kände det så lämnade det mig inte.

Så sagt och gjort 1 nov 2009 flyttade jag till Skåne. Nu tänker kanske någon att tja! Det är väl inte så dramatiskt, det låter som att du flyttade till Afrika.

Men för mig var det ett stort steg.

Jag kände ingen här.

Jag hade alla mina närmsta vänner i Örebro där jag bodde och hade pluggat.

Jag visste att Kristianstad är en liten stad ( det ligger i Östra Skåne- googla), det kryllar verkligen inte av kristna här.

Och jag visste att i församlingen jag skulle komma till fanns det vid den här tiden verkligen inte en stor grupp av unga vuxna i samma livssituation som jag.

Matilda, Karin och Hanna skjutsade mig med släp ned till Skåne. November e inte den bästa månaden att flytta, det är så fult överallt då.

Jag utmanade verkligen min komfortzon. Det tog 1,5 år för mig att börja trivas och 2,5 år för mig att landa. Det är ganska lång tid när man är 25 år.

Varför skriver jag allt det här? Jo för att jag vill utmana dej som söker ALT eller skall teama eller något liknande att röra dej utanför din komfortzon. 

Göra din praktik någonstans som inte är det mest självklara, Norrland, Skåne eller Norrbotten. Och såklart allra helst flytta hit.

Men varför då?! Det låter ju mest som att det var asjobbigt.

Jo det stämmer!

Och samtidigt har Gud gjort så mkt i mitt liv och min tjänst genom det. Sånt som han inte hade kunnat göra om jag bott kvar i Örebro i min komfortzon.

Jag har tvingats ut i miljöer jag skulle missat om jag bott kvar i Örebro. ( och hör mig rätt nu – jag säger inte att du kommer att missa dem. Jag säger bara att jag skulle gjort det. Pga bekvämlighet. Och att det är stor risk att missa saker pga bekvämlighet. )

Jag har tvingats ur den ”kristna bubblan” ut bland alla möjliga folk.

Jag har vuxit av att möta ungdomar och en församling, där man inte tar för givet att det alltid kommer att finnas en församling och där man är ensam kristen på sin skola.

Jag tror att många fler skall flytta till Skåne.

Alla möjliga.

Vi tar gärna emot er.

Och i just den här texten vill jag särskilt utmana dej som skall plugga och letar utbildningsförsamling.

Kom till oss!

Jag kan lova dej hårt arbete, mycket glädje och ”verkliga problem ” och världens bästa team runt omkring.

( Rent konkret kan vi erbjuda olika typer av praktikplatser, läs ALT i Malmö o var stationerad hos oss (sök senast 15/4) eller brukar vi samarbeta med teamträningsskolan –Kaggeholm, det finns även ett kollektiv med härliga 22-åringar som vill ha fler folk att bo med. )

Hör av dej!

tjipp o hej /

Lisa -pastor och föreståndare i Östermalmskyrkan Kristianstad i Östra Skåne :)  

En Uppmuntrande kultur

Vi är ju på en ständig resa i livet.

Resan att bli mer den vi är tänka att vara, resan att hjälpa varandra att bli dem vi är tänkta att vara resan att se vart församlingen tar vägen hur Gud formar sitt verk till det han vill att det skall vara. Och där får vi vara med du och jag en liten bit på vägen.

Det är ödmjukande att tänka att en ”människas liv ” är som gräset och att det vissnar bort snabbt och dör, livet är kort.

Och att samtidigt ta sitt mandat på allvar och verkligen tro att just ”JAG” kan göra något som leder till förändring och som leder till att Gudsrikeskulturen ännu mer får breda ut sig.

Just nu sitter jag på tåget från Örebro.

Jag har varit och haft ett vigselsamtals dygn med två vänner som skall gifta sig. I år har jag förmånen att ha mina två första vigslar.

Det är ödmjukande att vara inbjuden i ett pars så viktiga och vackra resa.

I ett vigselsamtal kan man prata om massa saker. Från massa håll.

Jag har ändå tänkt att jag vill vara noga och prata om flera delar av vad det är att vara i en relation etc.

En sak vi stannat upp i, i samtalen är hur man blir uppmuntrad. Vad gör mig glad? När känner jag mig uppskattad? Det där är ju så olika för olika människor. Och det är så fascinerande att det kan vara så olika. ”Va !! blir inte alla glada av att få en klänning?!”

Jag har tänkt ganska mycket på det de senaste veckorna, vad som uppmuntrar människor, vad blir vi glada av. Vad gör mig glad?

Och kanske ännu mer  - ”hur skapar vi en uppmuntrande kultur i församlingen?”

För jag tror att det är få krafter i världen som är så starka som uppmuntran.

Att se varandra och att uppmuntra det vi gör och står i. Det föder tillit och det föder tro.

Idag ringde en av medlemmarna i församlingen mig på fm och sa ” jag ville bara tacka för helgens Gudstjänster, jag ville bara ringa och dela med mig av den känslan!”

Jag blev så glad.

Och jag tror att mer av det där kan vi få tag på.

Och det är mycket det som det handlar om just det att dela med sig av en ”känsla” en atmosfär. På samma sätt vet vi hur luften är runt någon som är väldigt snål med uppmuntran eller kanske rent av negativ och kritisk jämt.

Vi la på telefonen och sen dröjde det bara någon minut så kom det ett mms med påskliljor där det stod. ” hej lisa ! tack för en fin gudstjänst på påskdagen!” Glädje! 

En av de saker som jag bär med mig allra mest från mina år i Örebro är just att få omge mig med en uppmuntrande kultur, en varm och generös kultur i församlingen Mötesplatsen.

Det som en sådan kultur skapar är att man känner sig älskad.

Utifrån det finns det sedan stora möjligheter till konstruktiv kritik och förändring.

Hemma i Skåne är vi en god bit på vägen, verkligen. Jag är så glad för det vi har och är.

Men jag tror att vi / jag kan erövra mer på detta område.

Ofta handlar det om att bara säga det man ser  - det där positiva man redan tänker.

Ibland handlar det om att vara tyst – att inte alltid ”reservera”, recensera, kritisera allra först.

Och ofta handlar det om att ge energi in i det arbete vi tillsammans gör och våga ta sin röst på allvar. Jag kan påverka någon/något till det bättre.

( det är märkligt ibland att det är lättare att yppa svåra saker än positiva. Det här vill i alla fall jag bli bättre på att ge energi)

Inför årsmötet i församlingen kom en äldre medlem fram till mig och gav mig en godisklubba och så sa han ” så att du orkar!”

Det var både uppmuntrande och roligt.

Sen hade vi ett mycket bra årsmöte, kanske inte bara pga klubban.

Någon har sagt att det behövs typ 10 uppmuntrande ord per antal tillfällen man får kritik eller negativa ord. Det kan vara värt att tänka på.

En av de mest uppmuntrande grupperna jag vet är vår smågrupp – ”kärleksgruppen” som den heter.

Vi satsar rätt hårt på att ha en kultur av tacksamhet och positivitet. Där vi talar gott om saker.

Sen pratar, gråter, skrattar och delar vi det som är svårt också, det är att dela livet ju. Och alla vet ju att livet inte är ett rosa skimmer bara. Men desto viktigare då att leva ut all uppmuntran man kan.

En av de bästa tacksamhetsambassadörerna i vår grupp är Emma. Jag avslutar den här texten med hennes senaste fb-inlägg.

Och med en utmaning till oss alla att varje dag uppmuntra någon extra, vi kommer alltid tjäna på att vara generösa, det är så vi skall kännas igen - Vi som vandrar med Gud.

( En vecka hade vi som utmaning i vår smågrupp att varje dag tänka på något positivt direkt på morgonen när vi vaknade och sedan ”känna” tacksamhet över det. Pröva det ni med! )

Att ge

Ett samtal -

Vi sitter och pratar om vad det är att ge.

Kostar det något att vara med i församlingen?

Jag berättar att medlemskapet är fritt, att det bygger på tron och att den bygger på nåden och att ingen av oss har förtjänat att vara en del. ( Rom 6)

Att genom dopet döps vi in i den kristna gemenskapen. 

Vi blir en del av kroppen. En viktig del vi blir – med – lemmar.

Som är outbytbara som inte går att byta bort eller går att välja bort. ( 1kor 12:12)

Som tillsammans blir det Gud vill att de skall vara, ett tempel för den Helige Anden, en plats där Gud bor, så att Gud blir synlig. 

Tillsammans med de medel vi är och har och gör, blir vi sedan det templet.

Det betyder att de ägodelar och det jag äger inte längre tillhör endast mig utan tillhör Gud och gemenskapen. ( Apg 4:32 ff)

De troende hade allting gemensamt, ingen av dem led någon nöd.

Jag berättar att för mig som är ensamstående med en heltidslön(typ) är det ganska utmanande att tänka att detta tillhör inte mig, av de pengar jag får varje månad skulle jag kunna ge stora delar till gemenskapen, antingen genom givande eller genom att bjuda folk eller på alla möjliga andra sätt.

Och det är sant det där att ju mer man har desto lurigare kan det vara att ge.

Jag berättar att allt arbete som utförs av och genom församlingen sker genom givna medel. Vi har inga bidrag utifrån, utan vi gör detta tillsammans.

Den andra personen i samtalet fyller i att han ger med glädje och i glädje, till församlingen till lite andra grejor och till människor runtomkring sig.

Det är också en bra anledning tänker jag  - glädje.

Det verkar som att den "jublande uppriktiga glädjen" kopplas samman med den nya, djupa vänskap som gjorde att ingen i den tidiga kristna kyrkan kände behov av att vaka över kategorierna mitt o ditt. ( apg 2)

Glädjen är verkligen viktig det är som att det finns en hemlighet där. Att vi liksom

kommer i kontakt med "den jublande uppriktiga glädjen" i valet och viljan att vara generösa med det vi har/våra liv.

Glädje att ge.

Jag tänker på ett av de sammanhang jag precis besökt i Asien. Där alla insamlade medel i början av gemenskapens tid gick åt till att köpa bensin till de två - tre motorcyklar som man använde bla för att på söndagar hämta människor så att de kunde komma till Gudstjänst. 

Det var alldeles för dyrt med buss.

Man samlade in för att ens kunna mötas. Det där grep tag i mig så. 

Kanske framför allt hängivenheten att hämta människor för att de skulle kunna komma och vara en del av kroppen – med – lem.

När jag levde som närmst en av mina stora förebilder i Stockholm så minns jag att han ganska ofta åkte och hämtade folk på vägen till Gudstjänst.

Bära folk till Guds hus, bära folk fram till Jesus, som med den lame mannen i bibeln, hans vänner firar ned honom genom taket.

Tänk vad ofta vi skulle behöva göra det.

För vi vet ju att det är så mycket som förlamar våra sinnen, som gör att vi inte kommer iväg, att vi inte förmår eller orkar.

Bära varandra fram till Jesus.

Ge så att vi kan mötas.

Egentligen är det samma för oss ju?

Vi behöver ge för att vi skall kunna mötas, och för att andra skall få möta Jesus.

Och vi behöver ge av det vi har för att själva ”hålla oss på banan!”

Å vad lätt jag börjar samla till mig själv. Och då menar jag inte att vi inte skall pensionsspara, det gör jag med – (hör du det mamma?!)

Utan jag menar börja samla och rättfärdiga – ”Jag har ju inte haft någon heltidslön innan!” det är nog på tiden jag börjar unna mig. ” osv.

In i det finns egentligen bara ett svar och ett sätt – Sluta med det!

Och börja ge och låt dej befrias av glädjen i det.

Vi pratar om att församlingen, gemenskapen inte alltid kommer att ”göra” som man vill eller vara det man vill.

Församlingen – du och jag. Älskade församlingen! ( som är och gör så mycket - den listan kan göras lång)

Och vi pratar om att det inte är framförallt därför man ger, man ger för att Gud sagt att allt vi har tillhör honom, och för att det vi gör är bra såklart, och för att det är ett signum på att vi hör ihop… de hade allting gemensamt.

Jag inser hur lätt jag tappar bort troheten - hur van jag är att ge till saker för att JAG tycker de är bra. Eller för att JAG känner för det, råkar vara just i den sinnesstämningen.

Om vi skulle bygga på ett Tempel på det så skulle vi inte komma så långt. Månadsgivande är den bästa grejen för mig. Eftersom jag har 100 olika humör, ibland per vecka ibland per dag.

Inför det här året lovade jag mig själv att ge mer.

För att jag behöver det.

En kompis sa att han hållit ett kollekttal en gång som var typ att ” tänk nu på alla de pengar Gud tagit från er som hindrat er att köpa något ni skulle vilja ha eller göra något ni skulle velat.  Något som verkligen var viktigt ” Tänk på alla de pengarna och om ni kommer på något så vill jag inte att ni ger något nu.

De flesta kom inte på någon gång det skett. 

Jag utmanar dig Lisa att ge mer. 

Jag utmanar dig. 

Resa

Jag är på en fantastik resa.

Och för er som inte har instagram eller Fb så man kan kolla via denna länk - http://websta.me/n/lisafredlund

Eller berättar jag mer hemma sen☺️

Kram