....

.. kommer hem med andan i halsen. har egentligen inte bråttom.. ni vet det känns bara så ibland. 

stannar till tänker "jag ska lyssna på sommar i P1".. 

Det tar andan ur mej! Det är så naket, vackert och sårbart och fullt av styrka.

När Kristian Gidlund berättar om sitt liv, sin resa, sin sjukdom. 

Lyssna minst en gång!! här;http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071&play=4574912&playtype=Ljudklipp

Förtroenden

.. i sommar har jag fått nåden att predika på flera ställen.
Att få predika är verkligen en nåd, det betyder typ att det inte är något man direkt kan förtjäna.
Det är alltså inte för att jag är så exemplarisk eller har alla svar som jag står och pratar.
Och samtidigt handlar det om förtroende, att de som lyssnar, de som kallat vill lyssna på mej, för att de tror att jag har något att förmedla.

Men allra mest handlar det ju om GUd.
Predikan är att lägga ut Guds ord, att tillsammans med församlingen försöka förstå något mer av vem Gud är och låta kraften i hans ord ( bibeln) vara verksam mitt ibland oss.
Att låta Honom bli synlig och låta den VERKLIGA sanningen om våra liv bli uttalad - förkunnad och i bästa fall mottagen!

Jag har nu haft förmånen att vara en förkunnare i 9 år.
Det är ganska länge och lite konstigt. Ibland undrar jag vad jag pratade om de där första gångerna som 20-åring och samtidigt vet jag att sanningen den bygger bo vart helst den vill.

I sommar predikar jag på Frizon för många unga människor, det känns som ett enormt förtroende.

Och jag bär det med vånda och glädje.

Och vi faller och reser oss igen, det är hela nåden.

Det är vårt enda hopp!

Vårt stora hopp!

Små familjer

Du skall öppna dörren 

och finna ett hem

där det finns tid

där det finns ögon 

som ser vem du verkligen är

det är inte storfamiljer

det är mycket små familjer

men den glädje som bor där 

är stor

och bordet dukas för den nya jordens skull

det finns ett hem i Betania

där Lilian säger:

"kärlek är att äta resterna från igår med tända ljus"

den vita jeepen har inga bromsar: 

Jerusalem här kommer vi!

och Birgitta:

"lidandet lär Guds barn att sjunga i en djup tonart"

medan barnen springer med slängande skolväskor och skrik nedför gatan,

det finn ett hem i Oslo 

där de som hungrat länge 

sakta får vänja sig vid Livets Bröd

och Vera säger:

"Jesus kom för att bli de smås fest"

det finns ett hem i Frankrike där ansikte mot ansikte...

de skapas

de uppstår

i byar och städer 

i lägenheter och hus

för den nya jordens skull 

( ef. 2:18-19)

Ylva Eggehorn - Till en ny jord

Bildkavalkad semestervecka 1

..Lyssna!

Glad midsommar!

slö dag idag!
Lyssnar ikapp mej på Nyhemsveckan.
Har ni inte lyssnat på detta är det läge

här!

predikan börjar efter ca 40 min..

Niclas Piensoho talar om vår identitet som kristna!

Mitt "jobb" #pastorsliv

Det är några dagar till semester.. semester vad e det? säger en av pensionärerna med glimten i ögat. Tja vad e det egentligen. Jag har ju världens bästa "jobb" "jobb" vad e det egentligen. Det är väldigt sällan jag känner att jag jobbar.. möjligen när jag håller på med administration.
Mitt "Jobb " e ett kall - ett kall är något som man inte väljer själv. det liksom kommer till än, och sedan lämnar det än inte.

.. egentligen från det att jag var 14 år har jag på något märkligt sätt vetat att jag skulle bli "präst" som jag då uttryckte det. Varför visste jag inte. Jag hade inte en definierad kristen tro, men ändå en okuvlig längtan efter att bli just "präst". 

Kall är en konstig sak, jag tänker på det som ett okuvligt tvång, ett heligt tvång, något som inte lämnar dej du kommer inte ifrån det. 

Men det är något man måste säga ja till. 

Jag svarade ja när jag fann en tro, när jag var 18-19 år. Då fick liksom den där känslan sin förklaring. Så när jag sedan fyllde 20 och hade gått en bibelskola i stockholm började jag läsa till pastor i örebro. 

Jag ångrar mej ingenting... Men ibland undrar jag hur jag hamnade här!? och hur jag klarade 4år drygt på missionsskolan? Hur gick det till? och hur kunde de låta mej börja när jag var så ung?!

När man läser sin utbildning pratar man om att kallelsen står på lite olika ben, man är kallad av Gud, man upplever en inre kallelse och är sedan bekräftad av Församlingen -  sammanhanget/samfundet. 

Alltså typ vissheten, är kompis med det faktum att någon också vill ha en. Någon vill ha dej som pastor, någon vill följa.

.. Min första tjänst blev i Kristianstad, där jag bor nu. jag upplevde att jag skulle flytta dit... det var inte min dröm i livet att flytta hit. Men det "heliga tvånget" gav mej ingen ro.. 

Och det tog 2år att verkligen landa, och det har varit mycket vånda. 

Men nu!!

Men nu! 

När jag har några dagar till min semester och har bott här i snart 4 år så kan jag inte annat än att tänka - Tänk att jag får vara här!! tänk att jag får vara pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad i Östra Skåne! Och jag fylls av en sådan tacksamhet! 

till församlingen, som inte ger mej en lugn stund ;), till mina kollegor, till Gud som med sitt varsamma men okuvliga lirkande fick iväg mej! Jag vill inte vara någon annanstans nu!

tack!

...så när jag och Ulf min kollega, sitter och planerar HT 2013 så är jag liksom pirrig hela jag för man vet aldrig vad den här hösten kommer bära med sej! 

Håll i hatten!!

.. men först skall jag "Jobba" klart den här veckan och sedan skall jag ha semester! och sen ni!

( idag har vi förresten åkt "flodbåt" på Helge Å med "Jobbet" )