"Jag tycker verkligen om att prommenera med dej"

( gamla vykort asså)

Någon annans

å jag önskar att man hade kunnat spela in en film där mina klänningar har varit och vandrat..

där de har dansat och snurrat.

Där någon snussat med sitt huvud mot linningen, där kanske någon gråtit ut mot en axel.

Eller skrikigt och kastat iväg.

När klänningen var helt ny och någon bar den försiktigt i en pappkasse, eller den där klänningen som någon bar på sin livsviktigaste dag full med glädje och längtan.

Eller en sådan där glammig klänning som har varit ute och dansat så många nätter för det syns i armhålorna..

Eller den där klänningen som någon ärvt av en syster som dog alldeles för tidigt. Eller en sådan vanlig blommig vardagsklänning som aldrig ens varit utanför Skåne men varit helt nöjd ändå med det. Eller den där klänningen som någon bar påvägen till Amerika.

Den där klänningen som någon slet av en annan i en stormig förälskelse, eller en sådan där klänning som en gammal dam burit och nästan tynat bort i på ett ålderdomshem som ingen vet vart det låg.

eller en sådan där klänning som "hon var den vackraste" i.

 

Jag undrar så ibland vart mina klänningar har varit. Tänk om jag kunde få en glimt. Så när jag häromdagen hittade en klänning med lappen "från Amerika och från moster Maja" var jag bara tvungen att köpa den. Precis en sådan liten glimt som jag trånar efter.

..för o inte tala om vart alla skor har vandrat.

Idag me

ett kreativt öga

Det är roligt med bilder!
Jag ser bilder lite här och där..
Men också mycket former.

För några veckor sedan fick jag och kompis Fredrik infall att dra iväg och fota, det var så vackert ljus och det är så vackert ute nu.
Fredrik har ett kreativt öga, det är roligt och härligt.
Han fotar mycket och olika..

Så sagt och gjort här är bilderna från den happeningen.

kolla in hans hemsida; http://www.fotograffredrikgrönwall.se/

hörrni!

.. jag åker tåg, har varit på EFKs medarbetardagar.. åker tåg med en stor tacksamhet strömmande genom kroppen,  upp och ned hit och dit.

Medarbetardagar.. vi som arbetar med varandra i Sverige. Nästan alltid sådana dagar känner jag för att gå fram längst fram inför alla mina medarbetare och hålla ett brandtal;

 Om hur bra de är, hur viktigt det de gör är, hur vackra de är i all sin olikhet och hur stolt Gud är över oss!

Hur hans glödheta kärlek liksom svämmar över alla breddar när han ser oss. Hur jag vågar hoppas och tro för Sverige när vi är där tillsammans och hur bra det är att vi är så många olika.
galenskap vad härligt.
tack att ni finns, står kvar och vågar! tack!
tack att ni svarade ja på kallelsen att gå, att våga följa, att våga offra, att våga hoppa ut.
Tack alla ni som jobbar i små hålor som ingen vet att de finns, och alla ni som jobbar i Sthlms innerstad med allt vad det innebär, och alla oss däremellan.
tack du som trots att du tvivlar och ibland inte tror ändå fortsättter, tack alla ni med berättelser fulla av glädje och framgång, och tack alla ni som berättar om små små viktiga möten och framsteg.

Tack Gud som är så trofast och som liksom inte viker med blicken en tum, trots alla våra frågor tillkortakommanden  och vår brist på lojalitet.
tack att du är vår botten, vår tillflykt, vår sköld, vårt mål, vår stora famn att gråta ut i.
hoppet för våra hjärta, platsen där vi finner ro.

tack att du bär ditt verk framåt, och att vi får vara en del i  det.

Herre
Låt ditt rike komma!

( nu kör vi!!)

A treehouse wait – Come all you thirsty