.. är sannerligen en nåd, en vånda och en glädje.Jag och djuren har efterfest och funderar ..( ja det är julmust i glaset)
" det är en nåd när många andra saker tas ifrån en" sa en vän till mig, när vi pratade om "kallet", det där ofrånkomliga som gör att jag inte är advokat, lärare, dansare, eller bildkonstnär, utan just pastor. Det där som gör att jag inte gör hundra miljoner andra saker.
Det där som inte lämnar en, som inte ger en någon ro förrän man svarat ja. Kallet.
"det är en nåd när många andra saker tas ifrån en"
Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort om jag inte var pastor och då menar jag inte främst pastor som i avlönad tjänst utan just pastor i tjänst.
Den frågan blir en fråga om yrken men den blir också en fråga om identitet.
Vem skulle jag vara?
Det är spännande och skräckinjagande på samma gång.
Och nu tänker kanske någon ändå att "Är det verkligen så bra att vara det man jobbar med?"
Men det är jag ju inte, jag är många mer saker, jag är efterföljare till Jesus - lärjunge.
Dock är det så att som genom ett kärl - lever och rör sig och är mitt "yrke" min tjänst till genom mig, för så har Gud tänkt det, verkar det som.
Att den han gjort oss till blir ett instrument genom vilket hans harmonier gör sig hörda. ( i bästa fall :)
Varje liten del kan han ta i bruk.
Det finns få saker som kan få mig att känna så många olika saker som att vara i tjänst i en lokal församling.
Vissa dagar pendlar mellan " det här är värt att ge sitt liv för " i möten med människor som gör erövranden, som kastar sig ut, som hoppas och tror trots allt och som närmar sig den levande Guden och Jesus förvandlande kraft, få saker är så fantastiskt.
Och det finns nästan inget som gör mig så glad och stolt som ni - alla ni yngre ( och äldre) ledare som jag får se växa och blomma och mer och mer erövra nya saker och möten. - fortsätt.
Eller er äldre er trofasthet och stabilitet, det är så vackert, eller barnvälsignelse.. och … och .. så mycket mer.
Och samma dag som sådana här saker sker kan också dagen stundom vara nattsvart.
Då tänker kanske någon att "ja det måste vara jobbigt att möta alla människors brottningar".
Och jo det kan det vara men det är framför allt inte det som gör saker nattsvart.
Där i brottningen är Gud ofta som tydligast närvarande. När vi brottas med våra verkliga våndor, då är Gud aldrig långt borta.
Nattsvart blir dock mitt sinne av oförsoning, av kristna bröder och systrar som inte klarar ut att tala väl om varandra, eller förstå en människas omständigheter utan att lägga sig i om ditten och datten utan att lyssna.
Eller när små "pettitesser" upptar våra sinne, frågor i stil med " vad någon hade på sig, eller inte " och liknande.
Eller kommentarer som att "många har sagt."… Vem är den där många?!
Nu är dessa situationer inte så vanligt förekommande skall jag tillägga..
Eller när jag själv brister och faller, då kan det vara svårt med tilltron.
Inget liknar heller en del nätter då man vaknar och tänker på de mest konstiga saker, ibland kan jag till och med få för mig att mejla kyrkans infomejl mitt inatten om det är något jag tänker på.
Men inget liknar heller när en liten dam kommer och ger mig en kram och viskar lite halvhögt " du vet att vi älskar dej va?!"
Eller när någon ropar på bred skånska när jag ringer " eeeeuu det pastor Freeeedlyund!?" Det är glädje på så många sätt.
Att försöka lyssna in och leda en församling tillsammans med församlingsledningen och kollegorna är det roligaste och svåraste och mest utmanande jag har gett mig in på.
Och ibland säger kanske någon "hur skall det gå?" om någon situation.
Och då tänker jag ofta att " det går redan bra" eller så instämmer jag.. ja hur?
Vi går tillsammans.
Och vi följer i Hans steg, han som gått före.
Och vi blir inte klara på den här sidan evigheten. Så till dej i församling som brottas med spretigheten, den kommer vara kvar, söndagsskoleschemana kommer sakna ledare, och annonseringen kommer glömmas bort igen, och larmet kommer gå men människor kommer också att lära känna Jesus, och det är det som är A och det är det som vi sysslar med.
Det är vårt uppdrag.
Allt annat är B.
Att beskriva något kring sitt kall är som att försöka förklara en förälskelse när någon blir kär - det går inte.
ingen kan ändå fatta att den där helt " vanliga, ganska tråkiga " mannen kan vara ens kärlek, ingen annan ser.
Så kan det ibland vara att försöka sätt ord på sitt kall.
Men alla kan se att gemenskapen när den blommar, växer och spretar är så vacker.
Vi kan bara ana en liten del av Guds verk säger Job, när han beskriver hur Gud verkar i skapelsen.
"detta är bara en glimt av hans verk!"
Och jag ber om nåden att få vara en ledare som vandrar med Anden, en ledare som vågar lyssna och sedan gå vart den än må krävas.
Att vi skall få ännu mer bli en församling, där vi kan säga att vi är det folk som vandrar med Anden, vi är det folk som har mod att göra nya saker, och ibland lägga ned gamla, eller ompröva nya. Ett folk som andra kan säga om "hos dem kan man se att Gud är i rörelse". Eller kan de inte säga det utan bara märka det.
Hos dem bor Gud.
Och vet ni jag tror att man redan kan säga så, märka det.
Men låt oss ännu mer upptäcka det Gud har för oss.
Troligen kommer det ge mer frihet, vara vackrare, mer utmanande, svårare, än vi kan tänka oss.
Hans rike, fyllt med lek och frihet, med omprövanden, nåd, med inkarnation där tro är i ens händer och fötter, där tårar inte är ett hot och bräcklighet är något gemensamt, där mångkulturen är naturen och musiken och dansen är i våra kroppar.
En plats där Gud gör oss häpen.
Vi är det folk där Gud bor.
Vi är den plats där frihet är tänkt att råda.
Vi är den gemenskap där kärlek som inte kräver sitt råder och där generositet får ordet "mitt" att bli förlamat.
Det är vi.
Och jag ber att vi ännu mer ska våga sträcka oss efter det…
annars kan jag lika gärna sadla om.
Må HAN fortsätta att göra oss häpna!
amen
go natt.
