Min stund på jorden

  

Efter att ha varit på Evangeliska Frikyrkans kongress ( ett av de sammanhang vi som församling tillhör i Sverige) i Falun, glimtar många olika saker till. Det finns många stråk att skönja, många vägar att vandra på som kyrkan i Sverige.

Vi har haft dagar att tillsammans ca 500 personer från olika delar av Sverige att brottas med många olika frågor.

Så som delaktighet, bäraransvar? Vad innebär det att vara kyrka i sverige idag. För vem är vi församling och hur!?

Oerhört positivt har varit att får höra många olika röster i rörelsen. Dagarna inleddes med ett antal spaningar de finns här –http://bambuser.com/v/4580971 vid min 11.40 börjar jag! håll till godo

I dem hade vi var och än ( ca 14 personer ) som var tillfrågad fått tillfälle att dela vår vånda, nöd, längtan för rörelsen och  Sverige.

Spaningarna följdes av öppet samtal och kompletterande bilder. Alla har ögon och öron! Detta är verkligen något som präglat kongressen.

Vi var och en är rörelsen tillsammans – du – du – du. Varje berättelse, varje person. Från den lilla kotten på några månader – gamla gamla farbrorn i församlingen. Just eftersom det är så, blir det viktigt vad vi gör var och en. Vad jag gör med min tid, min stund på jorden .

Själv pratade jag om ” att ge som gåva, det du fått som gåva!” Ge vidare, och förmera det du fått. Och gör det ännu modigare, se utanför det du närmst ser. Vi har ju ett begränsat mått av tid.

I sommar fyller jag 30 år. Det känns typiskt kul. Och samtidigt passar jag på att göra lite av en utvärdering. Hur vill jag leva, vilka saker är viktiga och vilka är det men borde inte vara det?

Vad gör jag med min tid, och vilka människor investerar jag särskilt i. Och vad skulle jag vilja se i mitt och församlingens liv framöver. Och kanske ännu mer, vad anar jag och vad hör jag Guds röst viska. Vad ser Gud?

En av mina gåvor är att leva i nuet. Jag förlorar liksom det som är runt omkring ganska fort. Det som inte är i min dag. Att varje dag vara i Guds närhet på något sätt, ger utrymme för att stanna upp och klura på dagen, veckan och riktningen och möten. Men större livsval och för att ta ut riktning för mer än en termin itaget, behövs större uppmärksamhet. Större omvridningar, mer tid och större lyhördhet för det Anden talar och gör.

Utvärdering och inlyssning är nödvändigt annars skulle nog fem år kunna glida förbi utan reflektion.

Jag tror vi som människor kan göra mer val än vi ibland tror. Med åren märker man att det är lätt för oss som människor att bygga in sig i saker som att ” det går inte” ”det kommer jag aldrig att klara”, ” jag borde”, ”situationen just nu kräver” ”bara nu en tid är det så här”..

Det kan ju låta som en klyscha men det är trots allt sant att våra dagar är räknade (säger bibeln) tiden är utmätt, begränsad. Vi har bara - en stund på jorden.

Jag vet inte om det är på grund av att jag fyller 30 år som jag har en positiv tidskris skulle man kunna kalla det, eller om det beror på att jag under hösten levde närmre döden än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. I närheten av döden blir livet dyrbart. Eller om det är att Gud just nu söker mig på ett särskilt sätt i mitt liv. Om att vägen blir smalare och smalare men att friheten samtidigt blir större.  Min stund på jorden

Jag tror att det är en slags kombination av alla dessa saker samtidigt.

Och jag befinner mig i det med stor glädje och förväntan!

Guds horisonter är ofta vidare och vackrare än vi kan tänka oss.  

Ibland är det läge att inventera sin tid.

Du med kanske?