.. Allt ju vilar i min Faders händer...

.. skulle jag som barn väl ängslas då!? 

Mod är en märklig sak, och i närheten av döden, prövas ens mod. 

Kanske skall man säga att i närheten av livet prövas ens mod också. 

Senaste veckorna har mitt livsmod prövats. Inte på det sättet att jag har hållit på att förlora det. 

Utan snarare att jag funnit större djup i det. Som att mitt hjärtas ekolod har lodat djupare, funnit djupare bottnar, mer skikt och på samma gång mer mörker och ljus. 

Hur märkligt är det inte med livets kontraster? De är så nära varandra. 

Jag och min familj har förra veckan fått ta farväl av en familjemedlem. Pappas dam, Adam min brors mamma -  Gunilla har stilla somnat in. 

Det finns så mycket att säga om det, och samtidigt inga ord. 

I mötet med livets stora skeenden tar orden slut, de blir futtiga, små, tama. 

tystnaden blir stor, den delade tystnaden blir värdfullast. 

Här söker jag inte efter några svar, här letar jag inte efter anledningar. 

Här delar jag mina frågetecken med dej, i tystnaden. 

( alla ni som är nära någon som sörjer, var nära. var modiga, våga stå kvar utan svaren)

Mod är något som vi behöver mer av i vår samtid. Riktigt mod, inte fåfängt mod att våga hoppa bungyjump eller liknande. 

Utan livs levande riktigt, heligt mod som står kvar och handlar trots alla frågetecken. 

Bön: å herre att du skulle fylla oss med mer mod! mod att se varandra och oss själva, så som vi verkligen är! Amen. 

del 2