I skrivande tider är det student. (eller säger man i skrivande stund)
Minsta kusinen anna har sprungit ut på Sundsta gymnastiet i Karlstad Värmland. Morfars sista barnbarn som tar studenten.
Jag är lite trött på morgonen när vi ger oss iväg.. pust. Men det ska bli roligt liksom tänker jag.
O så står vi där och skylten och allt. Jag, moster(som har gråtit tre gånger redan på fm i förberedelserna), mor och kusin och vänner. Vi e redo liksom.
Och så går startskottet.. och ut spinger första klassen.. Och jag som står där lite trött.. bara sugs med. Ut kommer de- vackra, glad, hoppfulla, dundertaggade, och stolta unga människor (o jo jag låter gammal.. men de är ändå 8år sedan jag tog studenten vill jag påminna om).. Och jag inser att jag tacksamt låter mej sugas med i yran, fäller en tår och skrattar, de är så härliga liksom och de är så hoppfullt på något sätt. Och jag känner mej inte alls gammal utan bara glad! Glad att få vara med! Och precis lagom gammal.
Och så kommer de klass efter klass.. den ena vackrare än den andra.. underbart! Livet är så skönt.
Och jag tänker på när vi sprang ut.. hurra vad roligt det var! (och det kan vara så att de är en klyscha att studenten är en av de roligaste dagarna i ens liv..) Men för mej var det verkligen det. Vi hade så roligt..
Så när jag står där och ser mej omkring så ser jag massor av föräldrar och släktingar och alla möjliga som ser så stolta och förväntansfulla ut och de e så härligt. (här får den svenska synsiskheten ett finger rakt in i sidan, vi må vara hur ironiska och syniska vi vill i vårt land..) men ´FÖRVÄNTAN det kan ingen ta ifrån människan!!
Så kommer Anna! O moster bölar ännu mer och vi kramar om henne och grattar..Hurra hurra! Fina kusinen, vacker som en dag.
Nu är det ju inte så att just studenten är något magiskt i sej, men den påminner om något stort, att livet pågår och fortsätter och att vi får vara med. Att nystarter och omstarter och starter också för den delen är möjligt. Att vad som en komma människan tillmötes har vi ändå valet att hänge oss igen! Och de behöver vi fler "högtider"/tillfällen som påminner oss om!
Därför suger jag i mej så mycket jag kan!
Hurra för Anna!
Och hurra för famtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar