långsamma rörelser.
själen är utsträckt som ett gammalt gummiband.
ögonen, öronen, är ljuskänsliga och ljuskänsliga.
Särkilt för "religiöst" gnäll.
tyvärr kan det bli rätt mycket av det i ett #pastorsliv.
Det gäller att lyssna på rätt saker.
Den här veckan har jag verkligen fått öva mig på det.
Spänna ut öronen utanför det man just hör och se högre än den lilla gnällande människan.
Undra hur Gud orkar!?
Ibland funderar jag på att trycka upp en lista med tio "riktiga" problem som jag kan dela ut till gnällande kristna.
RIKTIGA problem som är värda att - gnälla, be, våndas, processa, längta, hoppas och drömma om.
Inte skitproblem som bara bygger på att man simmar runt i en alldeles för liten "ankdamm" och bara försöker hålla kolla på vad de andra ankorna gör.
Ibland tror jag att vi i kyrkan skulle må så mycket bättre om vi hade fler "riktiga "problem.
Jag ber ofta för det.
Gud höj min blick, låt mig få se längre.
Låt mig få hoppas drömma och tro
Låt mig våga!
Låt mig höja blicken
Ge mig ett heligt tålamod.
Ge mig en helig ilska och vånda över verkliga problem.
Och hjälp mig att sätta ned foten kring "låtsas problem"
Befria oss ur vår egen ankdamm
och fyll oss med din glädje.
tack för allt som du gör som vi inte ser!
AMen.
Och tack alla ni som jobbar, sliter, drar, och våndas tillsammans i församlingen. Guds finaste och svåraste grej. o jag vet att vi är flera som våndas, låt oss göra det tillsammans.
att ta steg, i rätt riktning, att ha ett öppet hjärta och tankar, att finna modet, och att stå kvar i stormen, ett ögonblick itaget. och känna vinden i seglen - det bär. Det lyfter, jag ser vidderna, jag hör tonerna, jag känner modet, jag hör rösten som kallar, den enda värd att följa. Genom allt. Jag vill följa din röst. 
