Församlingen

Att vara en mångkulturell gemenskap är inget man "tänker" att man är. Det är något som levs ut och som anförtros än.
I flera år sedan jag började i Östermalmskyrkan har vi tagit små steg i den riktning som stavas- MÖTAS, och GRÄNSÖVERSKRIDANDE
ett steg i taget.
Aldrig längre än vi som medlemmar kunna sträcka oss och gå, mötas och bjuda från alla våra olika håll. För det är nämligen vi som är församlingen. 

Idag hade vi vigsel i gudstjänsten, i församlingens mitt. Och som Rut ( som bott längre i Afrika än flera av våra " afrikanska" medlemmar ) sa " här möts 3 kulturer, era två länders och det land ni kommit till och det blir något tillsammans!" 

Och när Stella (bruden) sedan håller tal på festen och säger " Man ska aldrig säga att man inte har en familj även fast man flyttar till ett annat land långt bort, för nu står vi här och är så ta tacksamma. All of us we made it!"
Så brister mitt hjärta ut i så mycket tacksamhet! Vi ÄR en mångkulturell församling - prisa Jesus!
Och så fortsätter vi med våra ett steg i taget, alla steg räknas. 

Låt oss ta emot varandra så som vi själva hade velat bli emottagna.
Tack alla som gjorde den här dagen möjlig jag är så stolt över det vi har och fått! ‪#‎pastorshjärta‬ foto: fgphoto.se

Församlingen asså

Tänk att vi har en husmor som är människo- människa, som kan se saker som ligger under ytan hos folk som kan känna av och nosa upp saker som behöver bli hela.

tänk att vi har en plats att samlas på, att komma till och tänk att vi får vara så många olika personer.

En av Tezz stora vinster är att hon är så generös, och att hon aldrig blir förvånad. Att hon inte höjer på ögonbrynen eller tycker saker som folk tänker eller gör är märkliga.
det skapar ett rum som människor kan förvandlas i.


Ikväll hade vi hemgrupp.
Våra lilla vackra grupp asså.
Jag och Marcus, Kingsley, Geoffery, och Wilson ikväll.
Samtal om helighet, att leva ett heligt liv, samtal om hur man skall leva så att man förvandlas.
Samtal om Jesus.
Och om afrika och om människor som är döda hör vad man säger.
fika
hemgrupp.

församlingen - den bästa grejen !

go natt

Jag klamrar mig fast 

Med händerna 

Knogarna vitnar 

Men det är försent 

islossningen har redan börjat. 

Jag märkte det knappt.

Du lossar mina fingrar 

En efter en..

Att starta en ny termin !

Jag minns när jag var liten och hade sommarlov. Denna ocean av tid som sommarn var.

Vad som helst kunde hända.

Vad som helst.

En sommar växte en kille i min klass 10 centimeter.

Och många centimeter inombords.

Jag minns att han var som en annan person när han kom tillbaka.

Min vän Elisabet brukar säga att hon älskar nystarter 
hon älskar att få starta ett nytt år, en ny termin och kliva ut i det full av förväntan.

Och en del av er har säkert handlat nya saker till era barn inför skolstarten. 
För mig ger det mig existentiell ångest att ens ha vänner som har barn som börjar skolan!?

Men det är något med den där förväntan.

Förväntan inför hösten.

Men det är också något med det där att bli lite äldre. 
För en del kanske den där barnsliga förväntan bytts ut mot en molande 
ångest över hur hösten skall gå ihop sej? 
Hur tiden skall fungera, logistiken och allt det andra runt omkring?

Det var roligare när man var liten 
och mest behövde fundera på om pappret på ens skolböcker var tillräckligt fint. 
( om man jämnförde med de andra då asså )

Än nu när man skall mäta sig med andras husvagnar, 
andras antal semesterveckor, och vilka resor man skall göra i jul. Osv.

Under sommaren har jag bytt från vanliga löparskor till ”barfota skor” 
ni vet sådana med helt platt sula, man springer på framfoten och liksom trippar fram.

Det kan tyckas lite larvigt men känslan att löpa är helt ny, eller ska jag säga gammal. 
Det känns som när man sprang i skogen när man var liten. 
Ni vet hur lätt man tog sig fram hur man liksom swishade förbi träden och hoppade fram som att varje steg gav kraft istället för att ta.

Nu tänker kanske någon åå suck så ska man börja träna i höst också.

Ja men kanske de.

Men det var inte de som var det viktiga.

Utan jag tror att det finns något i det där med lätta steg. 
Jag tror det ligger något i det där med förväntan.

Att våga förvänta sig att hösten kommer bli god. 
Och att låta sig omfamnas av det den har att ge.

Bibeln berättar att hos dem som blir som ett barn där bor himmelriket. 
Att vi har fått barnaskapets ande, som hoppas allt och tror allt och sträcker sig ut efter det som man inte kan se. Som faller handlöst i Guds starka armar.

Att vi inte längre behöver leva som slavar under alla möjliga förväntningar, 
prestation, krav eller orimliga agendor, dieter, eller egoskapande saker. 
Utan att vi har fått söner och döttrars rätt så att vi kan ropa ” abba fader!”
 – ”pappa hjälp!” här är jag.

Här är min oro om natten, här är mina brustna relationer och min lycka, 
här är mitt djupa skratt och all min tacksamhet.

Här!

Jag vill falla handlöst i dina armar.

På söndag börjar vi i församlingen en ny predikoserie om ” tron blir kropp” 
tron som blir form och handling i våra liv, som blir kropp och utlevd genom oss, 
rakt ut i våra vardagar.  

Kom och var med, 
för en vana som jag mer än någon annan vana kan slå ett slag för det är att fira Gudstjänst tillsammans med andra syskon, 
låta det som sker i mötet med Gud och syskon vrida mig rätt 
och mjuka upp mig och göra mig häpen. 
Och att själv få ge, uppmuntran, och sedan sända varandra ut.

Inte för att pastorn säger det utan för att Gud är god 
och för att vi behöver varandra för att hålla oss på banan i livet.

Kristen det är inget man är ensam.

Vi ses