Jag minns när jag var liten och hade
sommarlov. Denna ocean av tid som sommarn var.
Vad som helst kunde hända.
Vad som helst.
En sommar växte en kille i min klass 10
centimeter.
Och många centimeter inombords.
Jag minns att han var som en annan person när
han kom tillbaka.
Min vän Elisabet brukar säga att hon älskar
nystarter
hon älskar att få starta ett nytt år, en ny termin och kliva ut i det
full av förväntan.
Och en del av er har säkert handlat nya saker
till era barn inför skolstarten.
För mig ger det mig existentiell ångest att
ens ha vänner som har barn som börjar skolan!?
Men det är något med den där förväntan.
Förväntan inför hösten.
Men det är också något med det där att bli
lite äldre.
För en del kanske den där barnsliga förväntan bytts ut mot en
molande
ångest över hur hösten skall gå ihop sej?
Hur tiden skall fungera,
logistiken och allt det andra runt omkring?
Det var roligare när man var liten
och mest
behövde fundera på om pappret på ens skolböcker var tillräckligt fint.
( om man
jämnförde med de andra då asså )
Än nu när man skall mäta sig med andras
husvagnar,
andras antal semesterveckor, och vilka resor man skall göra i jul. Osv.
Under sommaren har jag bytt från vanliga
löparskor till ”barfota skor”
ni vet sådana med helt platt sula, man springer
på framfoten och liksom trippar fram.
Det kan tyckas lite larvigt men känslan att
löpa är helt ny, eller ska jag säga gammal.
Det känns som när man sprang i
skogen när man var liten.
Ni vet hur lätt man tog sig fram hur man liksom
swishade förbi träden och hoppade fram som att varje steg gav kraft istället
för att ta.
Nu tänker kanske någon åå suck så ska man
börja träna i höst också.
Ja men kanske de.
Men det var inte de som var det viktiga.
Utan jag tror att det finns något i det där
med lätta steg.
Jag tror det ligger något i det där med förväntan.
Att våga förvänta sig att hösten kommer bli
god.
Och att låta sig omfamnas av det den har att ge.
Bibeln berättar att hos dem som blir som ett
barn där bor himmelriket.
Att vi har fått barnaskapets ande, som hoppas allt
och tror allt och sträcker sig ut efter det som man inte kan se. Som faller
handlöst i Guds starka armar.
Att vi inte längre behöver leva som slavar
under alla möjliga förväntningar,
prestation, krav eller orimliga agendor,
dieter, eller egoskapande saker.
Utan att vi har fått söner och döttrars rätt
så att vi kan ropa ” abba fader!”
– ”pappa hjälp!” här är jag.
Här är min oro om natten, här är mina brustna
relationer och min lycka,
här är mitt djupa skratt och all min tacksamhet.
Här!
Jag vill falla handlöst i dina armar.
På söndag börjar vi i församlingen en ny
predikoserie om ” tron blir kropp”
tron som blir form och handling i våra liv,
som blir kropp och utlevd genom oss,
rakt ut i våra vardagar.
Kom och var med,
för en vana som jag mer än
någon annan vana kan slå ett slag för det är att fira Gudstjänst tillsammans
med andra syskon,
låta det som sker i mötet med Gud och syskon vrida mig rätt
och mjuka upp mig och göra mig häpen.
Och att själv få ge, uppmuntran, och
sedan sända varandra ut.
Inte för att pastorn säger det utan för att
Gud är god
och för att vi behöver varandra för att hålla oss på banan i livet.
Kristen det är inget man är ensam.
Vi ses
