Att ge

Ett samtal -

Vi sitter och pratar om vad det är att ge.

Kostar det något att vara med i församlingen?

Jag berättar att medlemskapet är fritt, att det bygger på tron och att den bygger på nåden och att ingen av oss har förtjänat att vara en del. ( Rom 6)

Att genom dopet döps vi in i den kristna gemenskapen. 

Vi blir en del av kroppen. En viktig del vi blir – med – lemmar.

Som är outbytbara som inte går att byta bort eller går att välja bort. ( 1kor 12:12)

Som tillsammans blir det Gud vill att de skall vara, ett tempel för den Helige Anden, en plats där Gud bor, så att Gud blir synlig. 

Tillsammans med de medel vi är och har och gör, blir vi sedan det templet.

Det betyder att de ägodelar och det jag äger inte längre tillhör endast mig utan tillhör Gud och gemenskapen. ( Apg 4:32 ff)

De troende hade allting gemensamt, ingen av dem led någon nöd.

Jag berättar att för mig som är ensamstående med en heltidslön(typ) är det ganska utmanande att tänka att detta tillhör inte mig, av de pengar jag får varje månad skulle jag kunna ge stora delar till gemenskapen, antingen genom givande eller genom att bjuda folk eller på alla möjliga andra sätt.

Och det är sant det där att ju mer man har desto lurigare kan det vara att ge.

Jag berättar att allt arbete som utförs av och genom församlingen sker genom givna medel. Vi har inga bidrag utifrån, utan vi gör detta tillsammans.

Den andra personen i samtalet fyller i att han ger med glädje och i glädje, till församlingen till lite andra grejor och till människor runtomkring sig.

Det är också en bra anledning tänker jag  - glädje.

Det verkar som att den "jublande uppriktiga glädjen" kopplas samman med den nya, djupa vänskap som gjorde att ingen i den tidiga kristna kyrkan kände behov av att vaka över kategorierna mitt o ditt. ( apg 2)

Glädjen är verkligen viktig det är som att det finns en hemlighet där. Att vi liksom

kommer i kontakt med "den jublande uppriktiga glädjen" i valet och viljan att vara generösa med det vi har/våra liv.

Glädje att ge.

Jag tänker på ett av de sammanhang jag precis besökt i Asien. Där alla insamlade medel i början av gemenskapens tid gick åt till att köpa bensin till de två - tre motorcyklar som man använde bla för att på söndagar hämta människor så att de kunde komma till Gudstjänst. 

Det var alldeles för dyrt med buss.

Man samlade in för att ens kunna mötas. Det där grep tag i mig så. 

Kanske framför allt hängivenheten att hämta människor för att de skulle kunna komma och vara en del av kroppen – med – lem.

När jag levde som närmst en av mina stora förebilder i Stockholm så minns jag att han ganska ofta åkte och hämtade folk på vägen till Gudstjänst.

Bära folk till Guds hus, bära folk fram till Jesus, som med den lame mannen i bibeln, hans vänner firar ned honom genom taket.

Tänk vad ofta vi skulle behöva göra det.

För vi vet ju att det är så mycket som förlamar våra sinnen, som gör att vi inte kommer iväg, att vi inte förmår eller orkar.

Bära varandra fram till Jesus.

Ge så att vi kan mötas.

Egentligen är det samma för oss ju?

Vi behöver ge för att vi skall kunna mötas, och för att andra skall få möta Jesus.

Och vi behöver ge av det vi har för att själva ”hålla oss på banan!”

Å vad lätt jag börjar samla till mig själv. Och då menar jag inte att vi inte skall pensionsspara, det gör jag med – (hör du det mamma?!)

Utan jag menar börja samla och rättfärdiga – ”Jag har ju inte haft någon heltidslön innan!” det är nog på tiden jag börjar unna mig. ” osv.

In i det finns egentligen bara ett svar och ett sätt – Sluta med det!

Och börja ge och låt dej befrias av glädjen i det.

Vi pratar om att församlingen, gemenskapen inte alltid kommer att ”göra” som man vill eller vara det man vill.

Församlingen – du och jag. Älskade församlingen! ( som är och gör så mycket - den listan kan göras lång)

Och vi pratar om att det inte är framförallt därför man ger, man ger för att Gud sagt att allt vi har tillhör honom, och för att det vi gör är bra såklart, och för att det är ett signum på att vi hör ihop… de hade allting gemensamt.

Jag inser hur lätt jag tappar bort troheten - hur van jag är att ge till saker för att JAG tycker de är bra. Eller för att JAG känner för det, råkar vara just i den sinnesstämningen.

Om vi skulle bygga på ett Tempel på det så skulle vi inte komma så långt. Månadsgivande är den bästa grejen för mig. Eftersom jag har 100 olika humör, ibland per vecka ibland per dag.

Inför det här året lovade jag mig själv att ge mer.

För att jag behöver det.

En kompis sa att han hållit ett kollekttal en gång som var typ att ” tänk nu på alla de pengar Gud tagit från er som hindrat er att köpa något ni skulle vilja ha eller göra något ni skulle velat.  Något som verkligen var viktigt ” Tänk på alla de pengarna och om ni kommer på något så vill jag inte att ni ger något nu.

De flesta kom inte på någon gång det skett. 

Jag utmanar dig Lisa att ge mer. 

Jag utmanar dig. 

Resa

Jag är på en fantastik resa.

Och för er som inte har instagram eller Fb så man kan kolla via denna länk - http://websta.me/n/lisafredlund

Eller berättar jag mer hemma sen☺️

Kram 

Att utsätta sig för Guds förvandlande kraft

Det kan vara lite klyschigt med ett nytt år.

"gör något nytt, skärp dej.

börja träna, sluta äta, eller sluta äta åtminstonde hela tiden."

"spendera mer tid med barnen, våga säga ifrån på jobbet etc."

Det kan upplevas som att bara man gör det och det och det så kommer kanske detta år att innerhålla det som du längtar efter. Nyårs löftena avlöser varandra och samtidigt så på nyårsafton verkar det som att de flesta gett upp sina nyårslöften innan de ens försökt.

Det är svårt att tro på nystarten och förändringen i våra egna liv, och omständigheterna runt omkring oss.

Och det blir inte lättare med åren med den egna förändringen. Och förändringen i samtiden är komplex och ibland skapar den till och med mycket rädsla hos oss.

Många är våra tankar varje dag som till viss del cementerar det hos oss som vi kanske egentligen skulle vilja ändra på.

"å nu gör jag så igen" - " jag gör alltid så" Det där är inte möjligt för mig att ändra på " "det där är deras fel. "

Och många är mina undanflykter och förklaringar till varför jag inte gör vissa saker. Kanske den vanligaste undanflykten är tiden - " jag hinner inte" " det blir alldeles för stressigt"

Eller "Jag kommer att börja med det sen; -  sen ska jag sova mer, sen ska jag hinna vara med barnen mer, sen ska jag börja prommenera, eller laga riktig mat, eller hälsa på min mamma mer.. eller vad det nu handlar om.

sen..

sen..

Hos en av småbarnsfamiljerna kring mej utspelade sig följande -

" mamman frågade pappan - kan du byta på barnX ? - javisst! jag gör det strax.

tiden går vi fixar och ordnar.

efter en stund ropar mamman aningens irriterad - " när är strax för dej!!!?? "

Ibland tror jag att vi skulle behöva ropa så till oss själva. - när är strax?!

när är sen egentligen?

tänk om det är så att -

NU är sen.

Jag lämnar ett år bakom mig där människor yngre än jag har fått flytta hem till Herren, där flera av min bästa äldre farbröder har fått flytta hem till Herren, men också där många nya vänner har kommit till.

Ett år av förändring.

Ett år fullt med stora NU.

Ett år som påminnt mig om att vi inte kan skjuta upp våra liv.

Och jag skulle vilja slå ett slag för nystarten, och möjligheten till det.

Möjligheten till tilltro på förändring.

Inte bara för att skärpa sig. Det kan vi behöva göra ibland.

Vi måste ibland mobilisera vår vilja till förändring - skärpa oss. Men den kraften vi själva har kan i bästa fall räcka till att börja träna ( och det skall vi i och för sig inte förringa ) men vi vet att när det gäller de stora djupa förändringarna så är handlöst förlorade och hopplösa på att skärpa oss. Vi faller in i samma mönster igen och igen. Jag gör det och du.

Och detta säger jag inte för att du skall må dåligt utan för att jag är övertygad om att vi kan få leva helare liv.

Därför vill jag allra främst slå ett slag för Guds förvandlande kraft och möjligheten att starta året med den.

Bibeln säger att vi är Guds verk, och det står att han kommer att fullborda sitt verk i oss, han kan alltså att forma oss till den han skapat oss att vara.

Gud har en tanke med oss, det finns en plan för ditt liv, det finns ett uppdrag ett kall, som är bortom att skärpa sig som har o göra med Guds plan för ditt liv.

Han( Gud ) kan göra dej till den du verkligen är, och troligen är det mycket bättre och vackrare än du kan tänka dej. ( och då menar jag inte utseende mässigt ;)

Därför är Gud någon att sätta sitt hopp till, att sätta sin lit till.

Lita på Guds förvandlande kraft.

När jag första gången mötte Gud så var det utan att jag visste om det ett möte med den Helige Ande. Ett möte med en kraft som genomborrade mitt liv, flera månader efter så sa människor till mig- " vad har hänt med dej?" Du är helt förvandlad," en av mina vänner sa att - " du kan ju inte ens snacka skit om någon." ( undra om jag gjorde det mycket innan?)

Den förvandling jag mötte, det som skedde med mig det var något Gud gjorde.

Det var något Gud gjorde.

Det var något Gud gjorde.

Det var inte jag som skärpte mig utan det var Gud. Gud skärpte mig, helade mig.

Det var Guds förvandlande kraft som verkade i mig.

Men nu kommer vi till det där momentet med nyårslöfte och att sen är nu. För det fanns en liten del i detta som jag gjorde.

Egentligen bara en sak,

en enda sak

och vad var det som jag gjorde då?

Jo jag sa JA till Gud.

Jag sa till Gud " om du finns så vill jag tro på dej" ...

På ett stilla sätt i mitt inre sa jag " jag vill ha med dej att göra.

möt mig"

Och Gud kom

Nu är det nytt år. Och vi har många saker som vi ser kommer hända och längtar efter att se hända. Och jag vill utmana dej att lyfta fram stora och små drömmar, längtor, våndor, kamper etc till Gud och låta honom röra vid det med sin förvandlande kraft. Låta Anden röra vid dej, igen och igen och igen..

"Men tänkt om det inte händer något?"

Ja tänk om det inte händer något. Så kan det vara, men något kommer och hända, möjligt vi inte ser det, men något kommer hända. Och gör du inget så kommer verkligen inget att hända, möjligen kommer det bli sämre.

Mamma säger ibland att man blir lika besviken om man inte försöker som om man försöker och misslyckas. Och det är faktiskt sant.

Någon församling har sagt att den enda regeln de har för att få vara med i gemenskapen är att

"Du skall underkasta dej Guds förvandlande kraft"

Tänk om vi skulle göra det mer.

Det här året vill jag ännu mer underkasta mig Guds förvandlande kraft, och jag vet inte riktigt vad det kommer göra med mig. Men jag vet att den vars händer jag faller i Han är god, och känner mig bättre än jag känner mig själv.

Även om det inte kommer vara bekvämt jämnt.

Och det kommer jag göra genom att be mer, utsätta mig för förbön, fira Gudstjänst med församlingen så ofta jag kan, men inte sen, bjuda hem mer och skrota i soffan mer, ge mer.

Komma till samlingar med öppenhet och se vad som händer.

Har ni tänkt på hur lätt det är att glömma bort att det hänger mycket på min öppenhet om jag kan ta emot något i tex. Gudstjänsten. Kom med "öppenhet" till gudstjänsten 3 söndagar i rad och ta emot förbön och du kommer inte vara densamme. Och här vill jag säga till oss som varit kristna länge, våga utsätta dig för omvändelsen och den förvandlande kraften igen. Våga tro att även du kan förvandlas, det finns mer frihet även för dej som varit kristen 40år.

Och till dej som inte tror på Gud eller du som tycker allt de här låter som galenskap. Välkomna ändå att pröva, eller låta bli såklart. 

Och till dej som inte ser någon utväg, pröva.

I år skall jag be om helig kreativitet och mod att ta emot av den kärleken som kan förvandla mitt liv.

Be om mod att säga - " här är jag Gud, rör vid mej!"

Nystarten som egentligen sker varje morgon och den nystart vi har möjlighet till nu med ett nytt år, ta hand om den.

Jag tror på förändring i våra liv, i mitt liv.

Inte bara för min skull utan också för omvärldens skull.

Börja med små steg där du är, där är Gud ingen annanstans.

Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Efesierbrevet 2:10 B2000)

Jul och nyårsbrev 2014

( en del har fått en kort version på posten, ni andra God fortsättning ... )

Jag vet inte om jag gillar ”julbrev” egentligen.

Det kan lätt bli en lång harang av ”lyckade” saker som hänt i familjen och den senaste tiden. Det kan kännas exkluderande och ibland skapa en känsla av utanförskap även om jag såklart förstår att inte det är tanken. 

Jag minns dock när en av mina vänners far ringde i nov och undrade vad han skulle skriva att personen " gjorde". För han kunde ju inte skriva att personen ifråga läste upp kurser och ströjobbade. Det kavlade liksom inte in. Ibland drömmer jag om julbrev där hela livet ryms. 

Jaja, nog om det. 

Jag gillar dock tanken på att skriva några rader inför kommande år och efter året som varit. Lite som ett bokslut att dela med sig av. 

Mitt år kan beskrivas med orden – intensivt, fart, utmaning och glädje.

Och hela känslan av året kan ganska bra sammanfattas i upplevelsen av att springa

Köpenhamn maraton, vilket jag gjorde i maj.

Så mycket uthållig träning och disciplin och samtidigt så mycket glädje och lite lättare än jag trott.

När jag under vintern och våren förberedde mig inför löpningen insåg jag att det också var som en allmän förberedelse för att kliva in i en ny fas av livet. 

Kanske är det åldern, 10 år som vuxen, kanske är det tjänsten, kanske båda eller något annat jag inte vet om.

Jag har under sommaren och hösten klivit in i tjänsten som föreståndare i församlingen, det är ett stort och fantastisk förtroende. 

Det kan också beskrivas som ovan och massa mer samt en stor förmån.

Året kan också beskrivas med orden- växlingar, möten med människor och människors vånda och sorg.

Människor lämnar och andra tar vid och samtidigt kan egentligen inget fylla de tomrum som blir när någon ”flyttar hem” till himmelen. Ett år fyllt av just detta och av glädje samtidigt. Det är som det ska. Samtidigt som det varit för många farväl av unga personer.

Det finns det aldrig några bra svar på varför det sker, ändå får vi stå kvar

i förtröstan på att en dag skall vi se saker så som de är, vi skall se dem klart, nu ser vi bara en "gåtfull spegelbild" som bibeln uttrycker det. Sen skall vi se honom så som han är. 

Det är en liten tröst just nu, men ett stort hopp att klamra sig fast vid. Ett hopp som håller. 

Jag ser det som en bra symbolhandling att jag in november fick avsluta året med att springa Österlen stafett maraton, under arrangemanget "österlen lyser" vilket betyder att mitt i mörkret och rusket och blåsten så var Österlen "pyntat med ljus". 

Att springa tillsammans och växla över och ge vidare, i olika etapper för att sedan gå i mål tillsammans - fint. 

Vi springer olika delar och växlar över, och jag är så tacksam till dem som sprungit före och att få vara en del och sedan fortsätta loppet min bit. 

Jag mår bra och är mycket tacksam, och ser med förväntan fram emot året som kommer.

Hoppas ni mår bra, och hoppas vi ses snart!

En av troshjältarna i bibeln säger -

Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.

Vi kör på lite till va?!

Nåd och frid 

Lisa

Hela livet - hela rörelsen

Åker racersnabb bil och springer till tåget full med ord som - modellera, lärjungar, Guds rike, igenkänna, identifiera, tjäna, diakonal, missionell, rörelse, växande, multiplicera, träna, växa, ömsesidig, profetisk, skeende, förvaltarskap, förebilder, team, relationer, hubbar… 
och samtidigt...
- tacos, stora ögon på små glada människor, rollatorer, mötesledningar, själavårdsamtal, ringa upp samtal, röstbrevlåda, smsa med ungdomar, mejla, stå kvar, rodda, bära, fixa, träna, leda vidare, stå kvar lite till, leta efter tejpen, skälla på kopiatorn, och ringa lite, hälsa på damer, leda människor vidare, berätta om tron osv… 

Vissa stunder är det så otroligt vackert att få vara pastor och vissa är det så otroligt oglamoröst, på gränsen till skit - och det får man inte säga. ( men man får känna )
Men allra mest är det en stor nåd att få göra det som Gud kallat en till, få vara del i Guds skeende i Sverige, vad han har för oss.

Jag närmar mig Skåne fylld av tacksamhet över att få tillhöra församlingsrörelsen i Sverige, vad betyder det tänker kanske någon?! Jo bla betyder det just det ovan, att det ryms båda och att de hör ihop är oskiljaktiga -  För Guds rikets utbredande.
Vi kan inte dela Ordet från Livet.
Ordet var liv säger bibeln.
Våra livslevande liv är teologi, och jag ber om nåden att mitt liv skall få gestalta något av vem Han är.

Efter att ha manglat EFKs framtid i Framtidsgruppen hela dagen. ( vi genomlyser hela Evangeliska Frikyrkans organisation - vups! ) Efter en sådan dag då känns det särkilt fint att få "kraschlanda" rakt in i Storfamiljsfredag - som är just vad det låter som en stor familj som har fredag ihop  - tacos, lekar och glädje i kyrkan bland alla barnen. Det är viktigt för mig för kroppen skall förstå, för att sinnena skall förstå för att understryka med livet och för mig själv att det är för eran skull jag funderar på vart EFK är påväg i framtiden, vore det inte för er alla kottar så kunde det kvitta lika! Och jag är så glad och stolt över vår församling, nästan så jag spricker. Det vi har är så vackert … och arbetsamt och härligt och profetiskt in i vår samtiden. Tänk att jag får vara med! ( det skall jag påminna mig själv om nästa gång kopieringsmaskinen hänger sig )

 #efkfram #pastorsliv #fredag