Jul och nyårsbrev 2014

( en del har fått en kort version på posten, ni andra God fortsättning ... )

Jag vet inte om jag gillar ”julbrev” egentligen.

Det kan lätt bli en lång harang av ”lyckade” saker som hänt i familjen och den senaste tiden. Det kan kännas exkluderande och ibland skapa en känsla av utanförskap även om jag såklart förstår att inte det är tanken. 

Jag minns dock när en av mina vänners far ringde i nov och undrade vad han skulle skriva att personen " gjorde". För han kunde ju inte skriva att personen ifråga läste upp kurser och ströjobbade. Det kavlade liksom inte in. Ibland drömmer jag om julbrev där hela livet ryms. 

Jaja, nog om det. 

Jag gillar dock tanken på att skriva några rader inför kommande år och efter året som varit. Lite som ett bokslut att dela med sig av. 

Mitt år kan beskrivas med orden – intensivt, fart, utmaning och glädje.

Och hela känslan av året kan ganska bra sammanfattas i upplevelsen av att springa

Köpenhamn maraton, vilket jag gjorde i maj.

Så mycket uthållig träning och disciplin och samtidigt så mycket glädje och lite lättare än jag trott.

När jag under vintern och våren förberedde mig inför löpningen insåg jag att det också var som en allmän förberedelse för att kliva in i en ny fas av livet. 

Kanske är det åldern, 10 år som vuxen, kanske är det tjänsten, kanske båda eller något annat jag inte vet om.

Jag har under sommaren och hösten klivit in i tjänsten som föreståndare i församlingen, det är ett stort och fantastisk förtroende. 

Det kan också beskrivas som ovan och massa mer samt en stor förmån.

Året kan också beskrivas med orden- växlingar, möten med människor och människors vånda och sorg.

Människor lämnar och andra tar vid och samtidigt kan egentligen inget fylla de tomrum som blir när någon ”flyttar hem” till himmelen. Ett år fyllt av just detta och av glädje samtidigt. Det är som det ska. Samtidigt som det varit för många farväl av unga personer.

Det finns det aldrig några bra svar på varför det sker, ändå får vi stå kvar

i förtröstan på att en dag skall vi se saker så som de är, vi skall se dem klart, nu ser vi bara en "gåtfull spegelbild" som bibeln uttrycker det. Sen skall vi se honom så som han är. 

Det är en liten tröst just nu, men ett stort hopp att klamra sig fast vid. Ett hopp som håller. 

Jag ser det som en bra symbolhandling att jag in november fick avsluta året med att springa Österlen stafett maraton, under arrangemanget "österlen lyser" vilket betyder att mitt i mörkret och rusket och blåsten så var Österlen "pyntat med ljus". 

Att springa tillsammans och växla över och ge vidare, i olika etapper för att sedan gå i mål tillsammans - fint. 

Vi springer olika delar och växlar över, och jag är så tacksam till dem som sprungit före och att få vara en del och sedan fortsätta loppet min bit. 

Jag mår bra och är mycket tacksam, och ser med förväntan fram emot året som kommer.

Hoppas ni mår bra, och hoppas vi ses snart!

En av troshjältarna i bibeln säger -

Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.

Vi kör på lite till va?!

Nåd och frid 

Lisa

Hela livet - hela rörelsen

Åker racersnabb bil och springer till tåget full med ord som - modellera, lärjungar, Guds rike, igenkänna, identifiera, tjäna, diakonal, missionell, rörelse, växande, multiplicera, träna, växa, ömsesidig, profetisk, skeende, förvaltarskap, förebilder, team, relationer, hubbar… 
och samtidigt...
- tacos, stora ögon på små glada människor, rollatorer, mötesledningar, själavårdsamtal, ringa upp samtal, röstbrevlåda, smsa med ungdomar, mejla, stå kvar, rodda, bära, fixa, träna, leda vidare, stå kvar lite till, leta efter tejpen, skälla på kopiatorn, och ringa lite, hälsa på damer, leda människor vidare, berätta om tron osv… 

Vissa stunder är det så otroligt vackert att få vara pastor och vissa är det så otroligt oglamoröst, på gränsen till skit - och det får man inte säga. ( men man får känna )
Men allra mest är det en stor nåd att få göra det som Gud kallat en till, få vara del i Guds skeende i Sverige, vad han har för oss.

Jag närmar mig Skåne fylld av tacksamhet över att få tillhöra församlingsrörelsen i Sverige, vad betyder det tänker kanske någon?! Jo bla betyder det just det ovan, att det ryms båda och att de hör ihop är oskiljaktiga -  För Guds rikets utbredande.
Vi kan inte dela Ordet från Livet.
Ordet var liv säger bibeln.
Våra livslevande liv är teologi, och jag ber om nåden att mitt liv skall få gestalta något av vem Han är.

Efter att ha manglat EFKs framtid i Framtidsgruppen hela dagen. ( vi genomlyser hela Evangeliska Frikyrkans organisation - vups! ) Efter en sådan dag då känns det särkilt fint att få "kraschlanda" rakt in i Storfamiljsfredag - som är just vad det låter som en stor familj som har fredag ihop  - tacos, lekar och glädje i kyrkan bland alla barnen. Det är viktigt för mig för kroppen skall förstå, för att sinnena skall förstå för att understryka med livet och för mig själv att det är för eran skull jag funderar på vart EFK är påväg i framtiden, vore det inte för er alla kottar så kunde det kvitta lika! Och jag är så glad och stolt över vår församling, nästan så jag spricker. Det vi har är så vackert … och arbetsamt och härligt och profetiskt in i vår samtiden. Tänk att jag får vara med! ( det skall jag påminna mig själv om nästa gång kopieringsmaskinen hänger sig )

 #efkfram #pastorsliv #fredag

att vara församlingspastor ..

.. är sannerligen en nåd, en vånda och en glädje.
Jag och djuren har efterfest och funderar ..( ja det är julmust i glaset)

" det är en nåd när många andra saker tas ifrån en" sa en vän till mig, när vi pratade om "kallet", det där ofrånkomliga som gör att jag inte är advokat, lärare, dansare, eller bildkonstnär, utan just pastor. Det där som gör att jag inte gör hundra miljoner andra saker.
Det där som inte lämnar en, som inte ger en någon ro förrän man svarat ja. Kallet.
"det är en nåd när många andra saker tas ifrån en"

Ibland funderar jag på vad jag skulle gjort om jag inte var pastor och då menar jag inte främst pastor som i avlönad tjänst utan just pastor i tjänst.
Den frågan blir en fråga om yrken men den blir också en fråga om identitet.
Vem skulle jag vara?
Det är spännande och skräckinjagande på samma gång.
Och nu tänker kanske någon ändå att "Är det verkligen så bra att vara det man jobbar med?"

Men det är jag ju inte, jag är många mer saker, jag är efterföljare till Jesus - lärjunge.
Dock är det så att som genom ett kärl  - lever och rör sig och är mitt "yrke" min tjänst till genom mig, för så har Gud tänkt det, verkar det som.
Att den han gjort oss till blir ett instrument genom vilket hans harmonier gör sig hörda. ( i bästa fall :)
Varje liten del kan han ta i bruk.

Det finns få saker som kan få mig att känna så många olika saker som att vara i tjänst i en lokal församling.
Vissa dagar pendlar mellan " det här är värt att ge sitt liv för " i möten med människor som gör erövranden, som kastar sig ut, som hoppas och tror trots allt och som närmar sig den levande Guden och Jesus förvandlande kraft, få saker är så fantastiskt.
Och det finns nästan inget som gör mig så glad och stolt som ni - alla ni yngre ( och äldre) ledare som jag får se växa och blomma och mer och mer erövra nya saker och möten. - fortsätt.
Eller er äldre er trofasthet och stabilitet, det är så vackert, eller barnvälsignelse.. och … och .. så mycket mer.

Och samma dag som sådana här saker sker kan också dagen stundom vara nattsvart.
Då tänker kanske någon att "ja det måste vara jobbigt att möta alla människors brottningar".
Och jo det kan det vara men det är framför allt inte det som gör saker nattsvart.
Där i brottningen är Gud ofta som tydligast närvarande. När vi brottas med våra verkliga våndor, då är Gud aldrig långt borta.
Nattsvart blir dock mitt sinne av oförsoning, av kristna bröder och systrar som inte klarar ut att tala väl om varandra, eller förstå en människas omständigheter utan att lägga sig i om ditten och datten utan att lyssna.
Eller när små "pettitesser" upptar våra sinne, frågor i stil med " vad någon hade på sig, eller inte " och liknande.
Eller kommentarer som att "många har sagt."… Vem är den där många?!
Nu är dessa situationer inte så vanligt förekommande skall jag tillägga..
Eller när jag själv brister och faller, då kan det vara svårt med tilltron.

Inget liknar heller en del nätter då man vaknar och tänker på de mest konstiga saker, ibland kan jag till och med få för mig att mejla kyrkans infomejl mitt inatten om det är något jag tänker på.
Men inget liknar heller när en liten dam kommer och ger mig en kram och viskar lite halvhögt " du vet att vi älskar dej va?!"
Eller när någon ropar på bred skånska när jag ringer " eeeeuu det pastor Freeeedlyund!?" Det är glädje på så många sätt.

Att försöka lyssna in och leda en församling tillsammans med församlingsledningen och kollegorna är det roligaste och svåraste och mest utmanande jag har gett mig in på.
Och ibland säger kanske någon "hur skall det gå?" om någon situation.
Och då tänker jag ofta att " det går redan bra" eller så instämmer jag.. ja hur?
Vi går tillsammans.
Och vi följer i Hans steg, han som gått före.
Och vi blir inte klara på den här sidan evigheten. Så till dej i församling som brottas med spretigheten, den kommer vara kvar, söndagsskoleschemana kommer sakna ledare, och annonseringen kommer glömmas bort igen, och larmet kommer gå men människor kommer också att lära känna Jesus, och det är det som är A och det är det som vi sysslar med.
Det är vårt uppdrag.
Allt annat är B.

Att beskriva något kring sitt kall är som att försöka förklara en förälskelse när någon blir kär - det går inte.
ingen kan ändå fatta att den där helt " vanliga, ganska tråkiga " mannen kan vara ens kärlek, ingen annan ser.
Så kan det ibland vara att försöka sätt ord på sitt kall.

Men alla kan se att gemenskapen när den blommar, växer och spretar är så vacker.

Vi kan bara ana en liten del av Guds verk säger Job, när han beskriver hur Gud verkar i skapelsen.
"detta är bara en glimt av hans verk!" 
Och jag ber om nåden att få vara en ledare som vandrar med Anden, en ledare som vågar lyssna och sedan gå vart den än må krävas.
Att vi skall få ännu mer bli en församling, där vi kan säga att vi är det folk som vandrar med Anden, vi är det folk som har mod att göra nya saker, och ibland lägga ned gamla, eller ompröva nya. Ett folk som andra kan säga om "hos dem kan man se att Gud är i rörelse". Eller kan de inte säga det utan bara märka det.

Hos dem bor Gud.
Och vet ni jag tror att man redan kan säga så, märka det.
Men låt oss ännu mer upptäcka det Gud har för oss.

Låt oss också som kyrkan i Sverige, ännu mer upptäcka det som Gud har för oss.
Troligen kommer det ge mer frihet, vara vackrare, mer utmanande, svårare, än vi kan tänka oss.
Hans rike, fyllt med lek och frihet, med omprövanden, nåd, med inkarnation där tro är i ens händer och fötter, där tårar inte är ett hot och bräcklighet är något gemensamt, där mångkulturen är naturen och musiken och dansen är i våra kroppar.
En plats där Gud gör oss häpen.

Vi är det folk där Gud bor.
Vi är den plats där frihet är tänkt att råda.
Vi är den gemenskap där kärlek som inte kräver sitt råder och där generositet får ordet "mitt" att bli förlamat.
Det är vi.
Och jag ber att vi ännu mer ska våga sträcka oss efter det…

annars kan jag lika gärna sadla om. 

Må HAN fortsätta att göra oss häpna!
amen
go natt.

Furuboda

Sen igår e jag på en plats som betytt mycket för mig som person och teolog. 

En plats som förkroppsligar en "annan ordning- ett annat rike" 

Furuboda -fhsk och stor verksamhet utanför Åhus .

Den startades av Ernest och Ella Skoog två " vanliga människor " ( fribaptister)  som 1960 utifrån en längtan att ordna läger drog i gång en lägergård. 1964 var det första lägret som var tillgängligt för alla, för här fanns " inga trösklar " och här var tillgängligt.

 

Mötet mellan människor har sedan drivit utvecklingen framåt man var först med att starta fhsk utbildning tillgängligt för alla, och idag har Furuboda 500 anställda och varje sommar strömmar flera hundra genom Furubodas läger och mötesplatser och kurser. Fortfarande är stort fokus på tillgänglighet för alla människor och bärande av nerven att varje människa är unik och har något att ge. 

Det finns så mycket att berätta och jag kan berätta massa från mina 6 somrar som lägerledare. Hur man kommer in i foajén och pustar och inser att här finns en plats att komma till, som formar en till den man är. 

Men för att verkligen förstå måste den här platsen måste upplevas, mötas och levas. 

 "Självständiga och ansvarstagande människor med full delaktighet i ett öppet och tillgängligt samhälle. " 

Just nu samtalar vi  kring den "kristna värdegrunden."

" här finns bara hela liv" 

vacker hösten med galen starten

Jag susar omkring och jag njuter av min nya tjänst och min tillvaro. 

Det är mycket som är utmanande och mycket som e så otroligt roligt, och svårt. 

Jag fotar med kameran jag fick i somras och här kommer en glimt. 

På återseende snart hoppas jag, då skall jag formulera något om allt som händer här i församlingen och om herrarna som ger mig mycket stöd och om galen Guden som gör vägar där man inte trodde att de fanns.Tills dess - kram

( och lyssna gärna på den här - http://ostermalmskyrkan.nu/forsamlingen/undervisning?sermon_id=202 )